Melankoli. Vedmod. Älvens spegelblanka yta, hängbjörkarnas draperier, det magiska ljuset. Det är inte utan att farbror Melker within vaknar till och deklamerar hur hjärtskärande vackert allt är. Hör ni melodin? Sorg och lycka på samma gång. Midnattssolen lockar fram det svenska vedmodet i mig. Eller också är det PMS.
PMS är inget jag lidit av så mycket av genom åren tack och lov, men kanske har det tilltagit lite med stigande ålder? Tycker jag inte väldigt synd om mig? Självömkan. Inte attraktivt alls. Men på nåt sätt skönt att vältra sig i sådär lite perverst. Gråtmild och sur.
Apropå sur hörde jag nåt annat perverst idag; det finns tydligen speciella surdegshotell. På denna inrättning lämnar man in sin surdeg då man ska resa bort en tid. Dvs såna som blir till matbröd, inga andra. Det är ju så hippt med surdeg. VA?! En annan hipp trend är fågelskådning, upplyste mig B. Tänk att jag är så rätt! Tog fram kikaren senast igår kväll för att skåda en fet fågel som vaggade vägen fram. Ringduva? Men den hippe ornitologen ska inte ha speciella skogskläder i grönt, det verkar skitnödigt, utan lite hipp-som-happkläder som liksom signalerar jag bara är fågelskådare. Lite skönt naturligt casual sådär; det romatiska geniet. Det får inte verka uttänkt fast det är det.
Farbror Melkers ljusblå pikétröja som flaggar lite där bak är HELT hipp. Ordet hipp är däremot tveksamt, eller är det lite nyretro?
Till längtans försvar : eller vemodet i finsk tango av Owe Wikström, så heter boken jag pratade om. Wikström skriver: "Kanske är det rent kontraproduktivt att försöka rycka upp sig. Att tillåta sig själv att möta tillvarons blå underton är snarare en förutsättning för mänsklig mognad, identitet och resning."
SvaraRaderaPrecis! Varför fick inte jag till formuleringarna så där??
SvaraRadera