Sedan följde jag upp med en promenad i regnet i mina klämmiga regnkläder som inte tål regn. Var precis genomblöt vid hemkomsten 6 km senare. Men strunt samma, jag dansade inte precis gatan fram men småtrudelluttnynnade faktiskt lite. Det är nåt skönt över att inte behöva bry sig huruvida man blir blöt eller inte; stänker bilarna ner en - so what. Gör varken till eller från.
Lite funderade jag över om mascaran satt kvar på fransarna eller låg som svarta trådar på kinderna och i mungiporna. Min mascara är en sådan tvåstegs med fibrer som sitter väldigt bra, men när den väl släpper kan det se lite märkligt ut. Första gången jag tvättade av den trodde jag under ett fasansfullt ögonblick att det var ögonfransarna som trillat av och låg i handfatet. När man duschar vill de svarta mascaratrådarna på att glida ner längs kroppen för att stanna och trassla in sig på ett centralt ställe något längre ner. Viktigt att kolla upp det och spola bort utifall man hamnar i ett läge där sagda område granskas närmare.
Nej som sagt, aktörer av Gene Kellys kaliber görs knappast längre. Att kombinera 1000% kroppskontroll med agerande, humor och rytm; ja det är helt makalöst. I smakprovet nedan (med ungersk textning för säkerhets skull) dansar han med Donald O'Connor, som är vansinnigt bra men som ändå blir utklassad.
