Jag har en utomäktenskaplig kärleksrelation. Jo det är sant! Med små knubbiga mjukt lurviga bollar som inte förstått att de egentligen inte kan flyga så det gör det ändå. Humlorna. När de kommer vinglande och brummande och landar i nån blomma med sina små krumma ben får jag en sån där outhärdligt jollrig röst som vissa använder till små barn och hundvalpar, kan inte hjälpa det. Det märkliga är att de av någon outgrundlig anledning verkar gilla mig också! Fast jag varken är särskilt lurvig eller krumbent (hm, ja lite mjuk är jag väl här och där). Sitter jag i en solstol iklädd en blommig bikini så kommer strax en humla och sätter sig till rätta på ena behåkupan. Mången humla har också klamrat sig fast runt min fingertopp när jag räddat dem från en säker död på nåt golv. Eller som när jag och GB var i London på en pub med uteservering (se bilden ovan), vad kommer seglande genom luften och landar i mitt hår, om inte en humla. Pubkillen bad mig, mycket skärrad, att sitta still: "You've got a big bee in your hair". "Oh, that's alright", sa jag och kände mig som humlornas Cesar Milan, "we like each other".
Är det så att jag doftar som en blomma? Tror nästan det. För humlor äter nektar och inte dynga och as som de vidriga spyflugorna som sen far och spyr upp härligheten på gräddtårtor. Eller ser jag ut som en blomma? Kommunicerar jag telepatiskt för att jag var en humla i något föregående liv? Hur som helst, med anledning av detta är mitt indiannamn numera Dansar med humlor.
Humlor gillar musik också. Den här ska jag lira för dem i sommar:
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar