Rosa och jag

En ny kabinväska inköptes nyligen, ska ju göra Göteborg och Bok-och biblioteksmässan osäker i september, i färgen mörkrosa. Jag upprepar: MÖRKROSA. Tidigare i våras köpte jag nya gympadojjor vars sulor är, just det, mörkrosa! Nästan självlysnade. i garderoben hänger en tröja i samma nyans och strax intill en blommig kofta i bl a mörkrosa. Vad händer med mig?? Man kan undra:
Börjar jag bli kvinnlig på gamla dar?

Normalt brukar väl östrogenet börja avta i min ålder? Då borde det väl bli tvärtom, dvs mindre kvinnoaktigt? Eller är det sista rycket liksom, innan man går i sin helt och hållet? Nu är ju kvinnlighet något extremt positivt, en urkraft som manschauvinister försökt kväsa ända sen de satt och plitade ihop sk heliga skrifter för tusentals år sen, och inget att fnysa åt. Det är bara den där schablonbilden som jag ogillar, den fördomsfullt stereotypa klyschan. Den som dikterar att kvinnor "snackar mer skit", säger en sak och menar en annan, måste tala ut om allt och har rosa som favvisfärg bla bla bla. Och så går jag och blir rosa. Märkligt. Har till och med en mörkrosa tandborste just nu. Det kanske beror på semester, sommar och sol? Jag har inte börjat ha kjol och klänning mer ofta, dock. Och jag har ju mina nya höstkängor i boot-campstil och min gamla skinnjacka som en liten motvikt.

Jag kanske är lite som Picasso och hans perioder? Jag genomgår min mörkrosa period. Ja så är det nog.