Min lilla gran

Idag är dagen G. G som i gran. Eller Gudförbannatihelvete. Jo, för eftersom första advent rycker allt närmare  måste utegranen införskaffas under de fnuttigt korta timmarna av så kallat dagsljus. Alltså; släpet kopplades på bilen, fogsvansen återfanns efter visst letande och svärande, och ut i naturen bar det av. På lovlig mark vill jag tillägga!

En fördel med det regnsura gråskånevintervädret är förstås att man hittar granarna. Man slipper vada fram i midjehög snö i flera timmar och skaka snön av bulliga formationer som troligen är granar. Snön hamnar gärna i nacken innanför kläderna och granen som blottas visar sig oftast vara en sorgligt usel ruska. Men dagens gransök gick rekordsnabbt, utan vare sig upprört skrikande eller djupfrysta tår. En kvart, sen låg granen på släpet. Nesligt nog inte så länge för den flög av längs vägen och två bilar fick väja lite lätt.

När så granen står i sin fot nere vid älvens strand återstår belysningen. Var det någon som trodde att den skulle lysa?! Detta är en naturlag: julgransbelysningar för utomhusbruk lyser icke på direkten. I år var glaset på en glödlampa trasigt och bara sockeln satt kvar. Efter mycket pillande lyckades resterna avlägsnas och en ny lampa skruvades i. Fortfarande svart. Alla 24 lampor skruvades ur och nåt slags antioxideringsspray sprutades i varje hållare. När alla lampor åter satts på plats stacks kontakten i uttaget med samma resultat.
Visst är sånt roligt? Summan av kardemumman blev att en ny belysning inhandlades à 398 kr.

Firman (nämner inget namn men det börjar på Konst och slutar på smide) som tillverkar di häringa slingorna måste ha skojigt. "He he he, nu ska de få trassla sig blåa, de idioterna" och "mwohahaha, vi ställer in den så den bara håller högst två jular". För att lugna nerverna vid uppsättningen spelade jag julmusik i fickan och Gud ske pris! Där står den nu i all sin prakt, vackert glimmande med alla sina 24 ljus.

Vid varje granhämtning brukar jag tralla på Knalle Juls vals av Evert Taube. Det var för övrigt den första låt jag framförde offentligt vid en julfest hemma i byn vid en ålder av fyra. Jag var ett sånt där barn som gärna stod (på en stol) och sjöng inför publik. Andra hits på min repertoar var Brittas restaurang, Vill du se en stjärna, Rövarnas visa från Kamomilla och Hey baberiba. Jojo, det ska böjas i tid. Man kanske borde ge ut en platta med Greatest Hits?

Fräls oss från Måssa-måssa och Kråkan

Ja jag jag måste faktiskt klaga (inte över att det varit kallt på rummet fast vi betalat bränsletillägg), för nu är råttet mågat (hej P.Ledin). De kommersiella radiokanalerna med sin begränsade musikaliska reportoar; GIVE ME A BREAK! Jo, man kan byta kanal, visst, men morgonprogrammet är lysande underhållning och har blivit en ritual i vardagen. Dessvärre orkar jag snart inte med de där låtarna som nööööts till förbannelse för att de får betalt för att spela dem.

Jag svär, hör jag Måssa måssa viker jag mig i konvulsioner och upphäver ett stumt skri av smärta. Ja den där dragspelslåten med nån portugis. Seriöst, är vi inte klara med den? För typ ett halvår sen? Den har förresten aldrig varit bra. Ett annat exempel på ett plågsamt stycke är Flickan och kråkan med ... den där lille figuren som är klart begåvad. Timbuktu. Hör jag den väser jag "kråkjävel" mellan sammanbitna tänder och slår av radion. Den var ju för jösse namn inte ens bra i original!

Man får hoppas att radiopratarna inte behöver lyssna på musiken, det vore ju rena tortyren. En arbetsmiljöfråga.

Skönt! Då var det sagt. Tunga bekymmer och världsproblem att brottas med och lösa minsann...
Här kommer en skön låt som jag tycker borde spelas lite oftare: