Svart

Apropå det här karga klosternunneriet; upptäckte idag att jag var svartklädd från topp till tå, inifrån och ut. Strumpor, trosor, bh, linne jeans, tröja, skor, jacka - allt kolsvart. Och dessvärre är detta inte ovanligt. Jag försöker verkligen ha på mig färger ibland. Rött. Blått. Men oftast infinner sig en krypande känsla av "nu är det grällt och skrikigt", varpå plaggen slits av och der schwartz uniformen åker på. Skönt. Ibland slår jag till emellertid och har grått och vitt, och en del tyger är liksom frikopplade från färgen, t ex blå denim. Det är förvisso blått i olika nyanser, men det märks liksom inte. Gills inte. Det är nästan svart.

Mönster är också svårt. Men vissa går bra; blommigt kan funka konstigt nog. Inte ofta, bara särskilda blommiga dagar. Ja hemma förstås, då ingen ser, då kan jag ha både det ena och det andra. Vara helt gräll. Och ibland vill jag väl låta ana den prunklande trädgård som jag odlar i mitt inre. Nej, prunkande menar jag förstås. Försökte verka litterat där, Voltaire och så. Men min trädgård är kanske mer åt det prunklande hållet? Låter lite vildvuxet och otyglat. Inga välansade rabatter och grönsaksland. Detta skulle då eventuellt tala mot min teori om mitt tidigare klosterliv, för ingen riktig växt trivs i min "vård". Jag KAN inte sköta blommor. Julstjärnan som jag köpte i ett anfall av optimism började fälla sina blad och sa tack och hej per omgående.

Nåväl, jag satt väl mest på min hårda brits i min cell och tittade upp på det vitmenade valvet i mina kolsvarta kläder i stillsam kontemplation. Eller också var jag ansvarig för kören, som Dolores von Cartier i En värsting till syster? Arrangerade roliga timmen på fredagarna.

Nu var det faktiskt så att jag hade en knallgrön halsduk på mig idag till allt det svarta. Det var väl prunkligt.