Gynstolen. Känsliga läsare varnas

Apropå skrapningar, läste just Lena Callnes utmärkta krönika/kåseri (kröseri?)i NSD kring cellprovstagning i gynstolen. Man kan tycka att för en trebarnsmor som jag borde detta utlämnande bresande med underlivet uppkört i ansiktet på en främmande person inte innebära nån större vånda, men dessvärre gör det nog det. Nå, inte större kanske, men ett visst obehag infinner sig då det är dags att gå in i det lilla båset, dra för draperiet och klä av sig från midjan och neråt. Man önskar att det vore över. Och så börjar man fundera om hela vulveriet är nog rent? Kände jag en flytning där? Tänk om jag råkar... släppa väder? Men herregud, sköterskan ser ju vaginor passera revy hela tiden, what's the big deal? Ja såna tankar går genom huvudet samtidigt som man är tacksam för att undersökningen finns och att man blir kallad var tredje år.

När jag tänker efter, har jag verkligen blivit kallad de senaste åren? Hm, är det så att gamlingar i 48-årsåldern kallas mer sällan? Som med mammografin, där blir besöken glesare med åren har jag för mig. Hu, vill inte ens tänka på det. Men det är också bra, don't get me wrong!

När man väl sitter uppstyltad där i stolen med benen i vädret försöker man låta bli att spänna varje muskel i bäckenbotten och konversera lite om ditt och datt. Minns en gång när jag satt utanför själva undersökningsrummet i väntan på min tur och tvingades lyssna till just en sådan konversation, ty ljudisoleringen var obefintlig. Damen i stolen berättade med ljudlig stämma om högst pikanta detaljer i sitt samliv och sköterskan svarade lite enstavigt typ:" jaha" och "säger du det". Jag försökte nynna lite och koncentrera mig på den slitna veckotidningen, men det var stört omöjligt att stänga ute svampinfektionerna och samlagsfrekvensen.

Nej,gynundersökningar är ingen picknick. Men nödvändiga!