VM-auror

Friidrotts-VM i...det där stället i Sydkorea (Daegu 2,5 miljoner inv. tack Google)pågår för fullt. De svenska resultaten är tämligen blygsamma vilket ju är rimligt för ett litet pluttland i norr, men det gör faktiskt inte så mycket. Största behållningen är inte resultaten utan deltagarna. Inte deras prestationer, hur fantastiska de än är, utan idrottarnas karisma.

Alla som deltar är givetvis mycket duktiga idrottare men det finns några som har något mer, en strålande aura, star quality. En storhet som människor. Några exempel:

*Jason Richardson, USA. 110m häck. Aldrig har väl en coolare varelse setts forcera häckar på löparbanorna? Vore jag filmmänniska i Hollywood skulle jag kontakta killen omedelbums. Det är något överjordiskt med honom; nåt sorts upphöjt lugn. Skriv ihop en Jesusroll någon! Dessutom tar han guld. Visserligen efter att vinnaren diskats, men ändå.

*Oscar "Blade Runner" Pistorius, Sydafrika. 400m. Dubbelt benamputerad vid 11 månaders ålder. Människan kommer för det första trea i försöket och springer sedan VM-semi på 400 utan underben. Hatten av för honom och för teknikerna som utvecklar proteser. Dock imponerades jag mest av hans verbala förmåga efter loppet. Vilken vältalighet och ödmjukhet!

* Koji Murofushi, Japan. Guld i slägga. Så vänlig, lycklig, okonstlad och verserad. Med en utstrålning som går rakt genom tv-rutan rätt in i hjärtat på tittarna. En gentle giant. Extra rolig var också intervjun med hans svenska tränare Tore som växlade svenska och engelska så galant.

Än så länge har jag inte fastnat för någon kvinnlig atlet (möjligen Alison Felix), men det kommer nog. Och på tal om fastna så får vi innerligt hoppas att dessa tre är rena från otillåtna substanser och ojusta metoder och inte fastnar i någon kontroll. Hörde en nedslående rapport om att så gott som alla stora är dopade. Vägrar tro det.

Inte Jason, Oscar och Koji. Snälla!

Blöt, glad och bara svamp i huvudet

Innan nån nu börjar fantisera iväg åt helt galen tunna får jag väl avslöja att det var en kollega som sa att hon varit blöt och glad och haft huvudet fullt av svamp. Hade förstås varit ute i regn och plockat svamp. Lät roligt i alla fall. En annan kollega drog en fredagsfräckis (liten tradition), som jag har glömt förstås för min hjärna förmår inte lagra roliga historier, men den lockade också till skratt. Var nåt med en gestikulerande snickare och ett äldreboende. Skratt är bra. Rent av livsnödvändigt.

Skratt, fysiologisk process hos människor som kännetecknas av en rad hastiga ut- och inandningar tillsammans med rytmiskt växelvis spända och avslappnande stämband som tillsammans ger upphov till ett karaktäristiskt ljud. (Wikipedia)

Jag tror att jag inte VILL komma ihåg för då slipper jag berätta roliga historier. Känner mig dum och pinsam. Ofta är det pinsamt att lyssna på roliga historier också för man förväntas skratta. Min kollega på fredagarna är dock aldrig pinsam och historierna är nästan alltid roliga. Hej, I! :)

I Allers (jag är mångårig prenumerant) finns en avdelning med läsarnas roliga historier, "Skratta med Allers". De är hysteriskt roliga för de är så otroooligt dåliga eller saknar poäng helt och hållet. T ex. :

"Två paraplyn i ett paraplyställ får plötsligt sällskap av en käpp. -Titta! sa det ena paraplyet... en nudist!" Inte andas man så hastig ut och in och spänner stämbanden av den?

Nåja, ibland kan det faktiskt vara lite småroligt:
"Varför är fingret på statyn elva tum? -Jo om det hade varit tolv tum hade det varit en fot".

Eller: "Två väninnor sitter och pratar. Den ena säger: Tänk, när jag dricker kaffe kan jag inte sova. -Med mig är det precis tvärtom. När jag sover kan jag inte dricka kaffe."

Ett tvärsäkert sätt att få sig ett gott skratt är ju annars äkta snubbel/förnedringskomik i Wipe-out i femman. Förvånas alltid över att jag skrattar så råhjärtligt när de spektakulärt studsar av bollarna ner i vattnet. Men deltagarna bjuder ju på det. Heder åt dem.

Bagateller. Eller?

Meningen med livet tänkte jag ta och reda ut nu så här på Elvis Presleys dödsdag (tänk 34 år har gått!). Eller så berättar jag vad som är aktuellt på tv. Jo, när sommaren börjar övergå i...sensommar, händer det grejer i tv-tablån. Gamla godingar säsongsstartar (Go'kväll, Halvåtta hos mig, House etc.) och en del nya alt. nygamla program ser dagens ljus.

På lördag börjar t ex Gäster med gester som legat i träda sen förra seklet (1998). Under 80-talets senare hälft var Gäster med gester ett obligatoriskt inslag på fester av alla slag. Alla skrev charader och la i en skål. Var och en drog en lapp och gestaltade med stor inlevelse. Ibland glömde publiken bort att det pågick och ägnade sig åt annat medan charadören krumbuktade sig, särskilt om timmen var sen, men det gjorde inte så mycket.

En spännande premiär är Kommissarie Banks. Peter Robinsons deckarhjälte har blivit tv-serie och piloten visas alltså nu. Huvudrollen Alan Banks spelas av en absolut favorit, Stephen Tompkinson, vars tolkning av den olycksaligt tragikomiske gruvarbetaren och trombonisten/clownen Chuckles i Brassed Off alltid får mig att gråta och le på samma gång. Och jag som är så hårdkokt. Ett centralt tema i den filmen är nog för övrigt just meningen med livet.

Har möjligen länkat till det här klippet på Youtube tidigare, men what the heck. Stephen Tompkinson har ett sår i pannan och tårarna trillar längs kinden. Ladies and gentlemen: Danny Boy.

Jobbdags

Semesterns sista skälvande minuter är här. (Redan! Vart tog de sex veckorna vägen?) Himlen mörknar ety Sommaren 2011 nalkas sitt slut. Det har varit en varm och solig sommar så hjärnbatterierna ska väl vara hyfsat laddade med alla -miner, -finer och -liner kan man hoppas. Mestadels har ledigheten ägnats åt att bara finnas till, vila och kontemplation. Måste göra ingenting ibland för att kunna göra nånting sedan. Som John Ronald Reuel så klokt skaldade:

"Rain may fall and wind may blow,
and many miles be still to go,
but under a tall tree I will lie,
and let the clouds go sailing by."

Har spenderat en del tid under a tall tree, närmare bestämt den ståtliga hängbjörken vars gröna draperier vajar för vinden och vänligt stryker ens hår och hud. Och åtminstone delvis döljer en för världen. Rogivande!

Stadsfestivaler är sällan rogivande. Men ni vet, kontraster! Legenden Tom Jones spelning besågs planenligt och det är jag glad för. Neonskylten för badhuset som sken till höger om scenen med ordet BAD hade inget med showen att göra. Hade Mr Jones sett den hade han kunnat vitsa till det, men nu fick ju jag göra det istället. Showen var bra, en särskild eloge till blåssektionens tre gentlemän och deras spex, och 71-åringens röst är fortfarande mycket bärig. Troskastandet var förvisso pinsamt, och jag fick titta bort lite och tänka på annat, men var nog skämtsamt menat. Eller? En och annan rullator syntes ju bland publiken, kanske var det nån av pantertanterna som slängde underbyxorna?

Nu är dock en annan herre på ingående. John Blund.

En språkdröm

Drömmar - budskap från/om oss själva till oss själva. I natt har jag, ombord på ett besynnerligt futuristiskt tåg, upplyst en stockholmare om att Norrland inte är ett landskap och att norrländska inte är en dialekt. Jag förklarade mycket pedagogiskt att säga att någon talar norrländska är lika absurt som att säga att någon talar svealändska eller götaländska. Mer absurt faktiskt eftersom Norrland utgör mer än halva Sveriges yta och består av nio olika landskap.

Den här koloniala bunta-ihop-mentaliteten som kontinuerligt underblåses av diverse nollåttor och annat patrask i tv är förstås vanvettigt irriterande och vittnar om stor okunskap. Att slöddret som bor i norra Sverige är ännu dummare förvärrar saken än mer, för vi har ju gått på myten om "en plats på jorden där solen aldrig ler" och sån skit.

Nå, åter till de rent lingvistiska spörsmålen. I vaket tillstånd fortsatte jag fundera lite till och insåg hur felaktigt det är att prata om "dalmål", "skånska", "gotländska","norrbottniska" etc. Målen skiljer sig ju ofta åt rent dramatiskt från by till by, ja rent av från person till person. Man kan inte bunta ihop alla människor efter landskap. Man kan inte bunta ihop människor överhuvudtaget.

Vi är olika och det är ju för väl! I litteraturens värld spås ofta att mänskligheten allt mer kommer att präglas av elitism och likriktning; de icke-önskvärda sorteras bort och opersonligt felfria människor klonas fram. Olika sorter, övermänniskor och undermänniskor. Inget önskvärt framtidsscenario. Jag vill inte ha en klon av mig själv. Fast, det är klart, ibland vore det praktiskt!

Varför satt jag förresten på ett futuristiskt tåg i drömmen? Jo, det vet jag, men det behåller jag för mig själv.