Jobbdags

Semesterns sista skälvande minuter är här. (Redan! Vart tog de sex veckorna vägen?) Himlen mörknar ety Sommaren 2011 nalkas sitt slut. Det har varit en varm och solig sommar så hjärnbatterierna ska väl vara hyfsat laddade med alla -miner, -finer och -liner kan man hoppas. Mestadels har ledigheten ägnats åt att bara finnas till, vila och kontemplation. Måste göra ingenting ibland för att kunna göra nånting sedan. Som John Ronald Reuel så klokt skaldade:

"Rain may fall and wind may blow,
and many miles be still to go,
but under a tall tree I will lie,
and let the clouds go sailing by."

Har spenderat en del tid under a tall tree, närmare bestämt den ståtliga hängbjörken vars gröna draperier vajar för vinden och vänligt stryker ens hår och hud. Och åtminstone delvis döljer en för världen. Rogivande!

Stadsfestivaler är sällan rogivande. Men ni vet, kontraster! Legenden Tom Jones spelning besågs planenligt och det är jag glad för. Neonskylten för badhuset som sken till höger om scenen med ordet BAD hade inget med showen att göra. Hade Mr Jones sett den hade han kunnat vitsa till det, men nu fick ju jag göra det istället. Showen var bra, en särskild eloge till blåssektionens tre gentlemän och deras spex, och 71-åringens röst är fortfarande mycket bärig. Troskastandet var förvisso pinsamt, och jag fick titta bort lite och tänka på annat, men var nog skämtsamt menat. Eller? En och annan rullator syntes ju bland publiken, kanske var det nån av pantertanterna som slängde underbyxorna?

Nu är dock en annan herre på ingående. John Blund.