En språkdröm

Drömmar - budskap från/om oss själva till oss själva. I natt har jag, ombord på ett besynnerligt futuristiskt tåg, upplyst en stockholmare om att Norrland inte är ett landskap och att norrländska inte är en dialekt. Jag förklarade mycket pedagogiskt att säga att någon talar norrländska är lika absurt som att säga att någon talar svealändska eller götaländska. Mer absurt faktiskt eftersom Norrland utgör mer än halva Sveriges yta och består av nio olika landskap.

Den här koloniala bunta-ihop-mentaliteten som kontinuerligt underblåses av diverse nollåttor och annat patrask i tv är förstås vanvettigt irriterande och vittnar om stor okunskap. Att slöddret som bor i norra Sverige är ännu dummare förvärrar saken än mer, för vi har ju gått på myten om "en plats på jorden där solen aldrig ler" och sån skit.

Nå, åter till de rent lingvistiska spörsmålen. I vaket tillstånd fortsatte jag fundera lite till och insåg hur felaktigt det är att prata om "dalmål", "skånska", "gotländska","norrbottniska" etc. Målen skiljer sig ju ofta åt rent dramatiskt från by till by, ja rent av från person till person. Man kan inte bunta ihop alla människor efter landskap. Man kan inte bunta ihop människor överhuvudtaget.

Vi är olika och det är ju för väl! I litteraturens värld spås ofta att mänskligheten allt mer kommer att präglas av elitism och likriktning; de icke-önskvärda sorteras bort och opersonligt felfria människor klonas fram. Olika sorter, övermänniskor och undermänniskor. Inget önskvärt framtidsscenario. Jag vill inte ha en klon av mig själv. Fast, det är klart, ibland vore det praktiskt!

Varför satt jag förresten på ett futuristiskt tåg i drömmen? Jo, det vet jag, men det behåller jag för mig själv.