I fez-zonen

Apropå iPhones ( iPhonrar?); jag är missbrukare av den lömska drogen Wordfeud. Nedgången i Wordfeudträsket. Har testat andra, lättare droger men ingen utövar samma lockelse. Fastän härdsmälta hotar i hjärnan, röda varningslampor blinkar och en metallisk röst upprepar: "evacuate evacuate" (som i nåt avsnitt av Macgyver där han lagar en reaktor med tuggummi) måste jag spela.

Närå, jag överdriver förstås. Men ord och bokstäver har alltid fascinerat mig. Blir dock lite betänksam då jag ofta uppfinner nya ord som är lite... ekivoka eller moraliskt högst tveksamma såsom porrnunna, båtneger, gylfsex och rövpaté.  Jojo, civilisationens hinna är som bekant tunn. Säkert kommer jag att bli en sån dement gamling som ligger på hemmet och gastar rövpaté! allt vad jag orkar hela dagarna. Mina uppfinningar godkänns dock sällan om ens nånsin. Min kombatant i huset bredvid, däremot, han får minsann igenom ord som tesupé och kapper.

Sen har vi det här med zon och fez. Ni som också är angripna av av WF-virus vet vad jag menar. Ingen omgång utan nån liten zon eller fez, gärna i plural genitiv bestämd form. Har nog aldrig sett zebra.

Blev lite MacGyversugen. På signaturmelodin alltså:

Jogg-blogg

Bortsett från en kort period på slutet av 80-talet (?) har jag aldrig roats nämnvärt av motion. Idrott har liksom avnjutits bäst från soffan, och det har jag gjort desto mer. Därför är jag desto malligare idag, då jag faktiskt hållit mitt semesterlöfte och sjösatt mitt joggingprojekt. Det är ju så modernt med projekt och jag har rekryterat mig själv som projektledare. Det hela har lagts upp långsiktigt med relativt långa och hyfsat snabba och tätt återkommande promenader under ett par år. I sommar har dessa successivt blandats med kort jogging i intervaller; med musik i öronen: en låt gå en låt springa. Säga vad man vill om smartphones, men utan min iPhone hade nog hela projektet snöpligen kraschat redan vid take-off. Nu joggar jag I19-spåret runt, 3 km, titt som tätt. Detta kan synas vara en fnuttig sträcka och inget att skriva hem om, men för mig, soffpotatisarnas stormästare är detta en bedrift av nästan obegriplig dignitet. För en normalhurtis är det väl som att åka Vasaloppet. 


Dock joggar jag inte inte i överljushastighet precis. Inget fartbrus, inga omsprungna motionärer. Jo en, men hon var kraftigt överviktig och gick lite vaggande spåret fram. Och eftersom jag är en person som gärna vill klara av saker snabbt är det ganska frustrerande att inte orka hålla det tempo som är mitt naturliga, som jag gör när jag promenerar. Nu tvingas jag liksom strutta fram med korta små steg och lyfta fötterna så lite som möjligt, inte alls sträcka ut sådär gasellaktigt som jag föreställer mig. Men ibland, under korta magiska ögonblick, känner jag mig nästan som en löpare. När det inte svider i luftrören, benen inte är nerblyade och ingen röst i huvudet maler på om att stanna. Det känns som om man har luftkuddar under fötterna, och dopaminet sprutar i limbiska systemet eller var det nu håller till.


Nä, om man skulle äta lite pizza och lägga sig i soffan och se vad de har för sig i OS?

Fru Musica

När jag var liten brukade vi sjunga följande trudelutt där hemma: "Allting på världens rund måste förgå, men vår fru musica hon skall bestå". Märklig dystopisk text att komma ur barnamunnar kan man tycka. Var kom den ifrån? Vid en snabb googlekonsultation visar det sig att många gått och trallat på detta stycke och Selma Lagerlöf skrev om Fru Musica i Gösta Berlings saga. Nå, som jag tolkar det hela dör allt; varenda kotte, tutti frutti, hela klabbet. Allt utom musiken, som är odödlig. Men är all musik odödlig? 


Vi översvämmas dag och natt non-stop av veritabla musiktsunamis av högst varierande kvalitét. De kommersiella stationerna nöter och nöter de låtar de fått betalt för att spela tills de är helt utslitna och man vill spy i närmsta hink. Vissa låtar är inte ens bra från början. Vem tycker exempelvis att Flickan och kråkan är ett odödligt stycke? Hand upp? Inte ens Mikael Wiehes original är bra, än mindre Timbaktus. Båda herrar är förträffliga, säkert, men den här låten gör mig RABIAT! "Kråkjävel" väser jag och byter kanal. Visserligen är det här lite udda och bredvid huvudfåran, men det är sååå tradigt.


Frågan är: är all odödlig musik redan skriven?

Jag säger bara: Kern, Berlin, Rodgers, Carmichael, Mancini och några till för att ta några amerikanska exempel. De som skrev Stardust, The way you look tonight, Bewitched, Cheek to cheek, White Christmas osv osv. Ofta till filmer. Odödlig musik till odödliga filmer. Sån musik skrivs inte idag. Eller?

Brukar ha dem i öronen under motionspassen (vad trevligt det låter, "motionspassen", man kan nästan tro jag är sportigt lagd) och jag lovar, det går lättare att jogga till en gammal filmevergreen. Eller varför inte Frank Sinatra? Joggade med Frankie boy häromdagen; ypperligt!

"Come fly with me, let's fly, let's fly away
if you can use some exotic booze
there's a bar in far Bombay
come on and fly with me, let's fly, let's fly away"

Nu ska ju i ärlighetens namn erkännas att det faktiskt finns ganska många nyare låtar att bli inspirerad av i olika situationer; mycket av ABBA  t ex. Under 70-talet var ju ABBA totalt tvärtöntigt. Var ju inte proggigt så det störde. Fast egentligen var de kanske just det? Framåtsträvande, nyskapande. Odödligt. Vi har ju också Gavin DeGraw, Rolling Stones, James Blunt, Norah Jones mfl mfl, jo det finns nog en hel del.

Viss filmmusik av senare datum är också helt ok. Lyssna på temat från Rocky och du är i Philadelphia en tidig morgon med råa ägg i magen, och besegrar både trapporna och Apollo Creed  mot alla odds. Få se nu...den kom 1976. Ojsan, 36 år sen. Jisses vad tiden går.


Många mästerverk kom till under Hollywoods glansdagar, men en och annan pärla skrivs fortfarande. Och omväxling förnöjer. Kanske kommer framtidens lyssnare fyllda av nostalgi fråga sig varför ingen gör så bra musik som man gjorde 2012.

Hur som helst, här är lite balsam för en nostalgikers själ signerat Hart/Rodgers. Låt er förtrollas: