Jogg-blogg

Bortsett från en kort period på slutet av 80-talet (?) har jag aldrig roats nämnvärt av motion. Idrott har liksom avnjutits bäst från soffan, och det har jag gjort desto mer. Därför är jag desto malligare idag, då jag faktiskt hållit mitt semesterlöfte och sjösatt mitt joggingprojekt. Det är ju så modernt med projekt och jag har rekryterat mig själv som projektledare. Det hela har lagts upp långsiktigt med relativt långa och hyfsat snabba och tätt återkommande promenader under ett par år. I sommar har dessa successivt blandats med kort jogging i intervaller; med musik i öronen: en låt gå en låt springa. Säga vad man vill om smartphones, men utan min iPhone hade nog hela projektet snöpligen kraschat redan vid take-off. Nu joggar jag I19-spåret runt, 3 km, titt som tätt. Detta kan synas vara en fnuttig sträcka och inget att skriva hem om, men för mig, soffpotatisarnas stormästare är detta en bedrift av nästan obegriplig dignitet. För en normalhurtis är det väl som att åka Vasaloppet. 


Dock joggar jag inte inte i överljushastighet precis. Inget fartbrus, inga omsprungna motionärer. Jo en, men hon var kraftigt överviktig och gick lite vaggande spåret fram. Och eftersom jag är en person som gärna vill klara av saker snabbt är det ganska frustrerande att inte orka hålla det tempo som är mitt naturliga, som jag gör när jag promenerar. Nu tvingas jag liksom strutta fram med korta små steg och lyfta fötterna så lite som möjligt, inte alls sträcka ut sådär gasellaktigt som jag föreställer mig. Men ibland, under korta magiska ögonblick, känner jag mig nästan som en löpare. När det inte svider i luftrören, benen inte är nerblyade och ingen röst i huvudet maler på om att stanna. Det känns som om man har luftkuddar under fötterna, och dopaminet sprutar i limbiska systemet eller var det nu håller till.


Nä, om man skulle äta lite pizza och lägga sig i soffan och se vad de har för sig i OS?