Passa på

Hör nu på go'vänner så ska jag för er berätta...att man måste passa på. Fredrik Lindström raljerade om detta att vi svenskar passar på, men jag undrar om vi gör det egentligen? Låter vi inte gyllene tillfällen gå vår näsa förbi hela tiden just för att vi inte passar på? Ni vet hela carpe diem-grejen, hur bra är t ex jag på det? Kommer jag att sitta där på hemmet och gräma mig för att jag inte gjorde allt det där som jag kunnat göra? Eller tänk om ridån går ner i förtid och man mular av och tar på träfracken helt oväntat, och så har jag inte dansat och umgåtts och målat och älskat alls som jag velat, så snöpligt! Kanske ligger jag där med en massa flex, vad ska jag ha den till då? För de har väl knappast stämpelur dit man kommer? Får höra med Logica.

Dessa funderingar aktualiserades i kväll då jag besökte min lilla mamma 89, på det (relativt) stora sjukhuset dit hon fraktades i ambulans under viss dramatik igår. Nu verkar det förhoppningsvis inte vara så allvarligt, och hon tyckte akutläkaren var snygg, men allts ändlighet blir så tydlig. Livet är inte oändligt så vitt vi vet; PASSA PÅ!!!

Yeah

Lyrik. Oooo, svårt. Eller? Har just sett Babel med Torgny Lindgren (skön filur) och några andra säkert briljanta författarmänniskor som gäster. Eftersom kärleksdikter löper som ett slags tema i serien diskuterades detta i kväll också. Ett inslag handlade om popschlagern Du är så yeah yeah wow wow som kontrast till lite mer...pretentiös lyrik. Det är nog det som är det fina i Babels kråksång, att man rör sig i alla skikt av skrivarjordmånen. Misstänker att redaktionen vill få oss att reflektera precis som jag gjorde: när det handlar om starka känslor i allmänhet och kärlek/passion i synnerhet; är hjärnan det organ vi tänker med mest?

Jag menar, hur många formulerade långa sentenser, högertyngda av ändlösa bisatser, när Thomas Ravelli tog straffen mot Rumänien i VM -94? Någon? Hand upp? Nej de flesta av oss flög förmodligen upp ur sofforna och primalvrålade rätt ut i sommarnatten.

När vi drabbas av starka känslor går signalerna inte riktigt ända upp tror jag. Det är väl det han skaldade om, Martin Svensson: Baa bababababa Aaaa...Och Lennon/McCartney: She loves you yeah yeah yeah. Är det lyrik från det autonoma nervsystemet, eller möjligen från det limbiska systemet i hjärnan som gör att vi blir irrationella vid förälskelse? Mådä. (Jag yttrade detta fånigt arkaiska ord i sömnen en gång för länge sen. Lät som en gammal film på låtsassmåländska eller nåt sa min kompis som hörde mig. Jag drömmer ofta ihop knäppa filmer.) Förnuft och känsla är som bekant inte riktigt samma sak alla gånger.

Å andra sidan, när vi tänker med "vanliga" hjärnan och är olyckliga, förtärda, det är väl då vi skriver intellektualiserade dikter. Där varje bokstav är genomgrubblad och vägd på atomvåg. Båda har ett existensberättigande.

Vi backar till den där härliga sommaren 1994...

hjälp!!!

Helena M., Hur f-n gör man???

Återkommer med räknare...

Outlet junkie

Tack Helena "Bjurttala" (och Ingela E.) för tips om rolig hemsida (perlanliving.se)! Blev genast sugen att beställa - eller fula tanke- knycka idéer och måla egna posters. Fin-fina grejer.

Det här med beställa på nätet är fiffigt, härligt härligt och faaarligt. Man trillar dit lätt som en plätt och vips har man en topp till att klämma in i garderoben. Och lika förbannat har man aldrig nåt att ha på sig. Strange (viktigt: uttalas franskt: straanch).

Lena tipsar:

Skralt med glas till partyt? Eller vet du att gästerna kommer att bli packade och stökiga och därför gömmer alla glas på fot som annars kommer att stryka med? Satsa på en praktisk bålskål i äkta plastic:

Faran över?

Det är inte hundraprocentigt säkerställt eller ens nittioprocentigt, men möjligheten finns, det är tänkbart att vår vän regissörens heder får återupprättas och bloggaren får bita i det sura äpplet och göra avbön. Efter ytterligare en noggrann granskning utförd av yppersta expertis med anknytning till CIA och MI5 (jag) har nya rön framkommit i den s.k. petternicklasaffären.

Vissa indicier pekar på att det inte är sagda kroppsdel som exponeras, utan en flik av regissörens skjorta som letat sig fram under tröjan. Jo, det är säkert det. Men visst ser den märkligt "rund" ut och svajar på ett lurigt organiskt vis? Hur som helst återfinns materialet under rubriken "Scales" tämligen omgående i avsnittets inledning. Döm själva!

För att byta ämne: Så ska det låta har haft säsongspremiär med EMD å ena laget och Cookies and Beans å andra. Båda gängen är snuskigt begåvade; kanske är de sistnämnda strået vassare. Hade förmånen att se dem live i Luleå ifjol, mycket bra. Dock kom programmet lite ur kurs och blev nån sorts uppvisningsshow med egna låtar hellre än en tävling. Inte så kul tyvärr.

På tal om EMD så kommer här en av mina favvo feel-goods:

Känsliga tittare varnas

Nu; NU, mina damer och herrar (?), ska äntligen denna blogg få göra skäl för namnet, för dagens inlägg är nåt helt hemskt explosivt. Jag är så skakad så jag kan knappt få ner orden på tangenterna. Jag tar ett djupt andetag. Här kommer det:

Som en del vet är jag sen tidiga år en inbiten Lord of the Rings-nörd. Jag har en engelsk praktutgåva konstant liggande på sängbordet och läser den helt och/eller delvis med ojämna men relativt täta mellanrum. Sen filmerna kom har jag sett dem också om och om igen (och lärt mig acceptera viss hollywoodisering och tveksam casting). På F:s Special Extended DVD Edition finns timtal med extra material som är minst lika sevärt som själva filmerna. Och nu närmar vi oss pudelns kärna.

På första filmens andra dvd med extramaterial får vi se mer av regissören Peter Jackson än vad vi bett om. Jag kan ha sett fel, men han har så att säga glömt att stänga stalldörren och kusen är på väg ut. VA!!? Jo, det är dagsens sanning! Där satt man intet ont anande, fascinerad och uppslukad, och PANG där var den. Jag var tvungen att backa och trycka på pausknappen. Den gode Jackson är klädd i sina eviga bermudas och står med ena benet lite nonchigt upplyft och banne mig, tittar inte petternicklas ut? Snälla, alla ni som eventuellt läser detta och har möjlighet att kontrollera dessa djupt chockerande uppgifter, GÖR DET!

Jag hade tänkt skriva om norsk skabb p g a allt tjat om det i medierna, men jag är helt slut av den här snopp-krisen. Måste se det igen.

Sybariten från Schlaraffenland

Eftersom denna bloggs pretto-jobbiga upphovsperson (p.k) har lömskt dolda motiv typ "bildning" , är dagens rubrik avsiktligt hämtad från ett högre stilnivåhyllplan ur det något äldre ordförrådet. Jag gillar sötsaker och livets goda och är ofta ganska lat, hence: sybarit och Schlaraffenland.

Hallå? Någon kvar som orkar läsa fortsättningen? Vid tretiden börjar normalt middagstankarna mala: " vad ska man laga vad ska man laga". Underbart att i det läget bli bjuden på middag av sina barn en blå-onsdag! Köttfärssås special med fiberpasta och spenat/äpplesallad; gött göttigött gött.

Glass och kaffe till efterrätt, jo där myste sybariten. Men ska man våga visa sig lättkläddare till sommaren får man nog emigrera från S-land och försöka röra på mullet.

Till Next Time...

My precious

Vilken spänning, vilket raffel! Sista tåget har nått sin slutdestination och På spåret är över för denna gång. Gisssar (oj, hej Gollum) att Peter Apelgren grämer sig över missen på Göteborg. Nu vann Birro och Koljonen med en poäng efter två utslagsfrågor. Puh! Luuk och Lindström har hittat sina roller och orkestern är helt otroligt bra. Ser fram emot nästa programomgång!

Får man vila i morgon? Nehej, då är det final i melodifestivalen. Tror Anna Bergendahl kan ro hem hela tjottaballongen. Eller - please no - Al Fakirmänniskan. Jag har så smått börjat hoppas på Eric Saade; tror det kan gå hem i eurovisionen med enkel taktfast melodi, toyboy och wet t-shirt.

I går hölls 21:a mötet i vår lilla bokcirkel Huldas församling. Nio år har gått sen starten; det är f-n i mig inte riktigt klokt. Boken som diskuterades var Mikael Nyqvists självbiografiska När barnet somnat (inte När lammen tystnar). Den fick inget vidare betyg men tack vare att några "huldor" är betuttade i Nyqvist hamnade den inte på jumboplatsen där Den stillsamme amerikanen av nobelpris-tagaren Graham Greene regerar tämligen ohotad. Sorry Graham!

Vad sägs om ett litet Botox-party? Izabella Scurupco berättar just på Skavlan om detta bisarra nöje som många skräcködlor av båda könen i Hollywood ägnar sig åt. Milda pannkakor och dra mig långsamt bakom en vagn.

Lite fredagsgodis apropå gamle käre Smeagol/Gollum:

Best in Show

Tänk vad "kungen och Silvia" var unga 1976! Och inte mindes jag att de var så söta. Som ni märker har jag så smått ryckts med i den kungliga yran allaredan, detta p g a del 1 i Ebba von Sydows programserie Det kungliga bröllopet i Svt1.

Vid tiden för knugens bröllop var jag och min vän och vapendragare C. och henns föräldrar i Dalarna (Siljansnäs). Minns hur vi steg in i stugan där i stugbyn och slog på tv:n lagom för att se de kungliga komma åkande i "roddbåt" och angöra Skeppsbron nedanför slottet. Nu, i, denna modernt våldsfyllda värld slås jag av hur lite som lades vid säkerhet under kortegen, en och annan tidsenligt polisongprydd konstapel skymtar i leden, men annars inget. Kravallstaketen var ditsatta för att hindra folk att trilla i vattnet! Ack ja, oskuldens tid...

Dagens goda tuggknut går till hunden Elza som kom hem med titeln Best in show för unghundar från utställning i Piteå i helgen. Vår son, självaste husse, fick också mycket beröm. ROLIGT! (Domaren fick dock inte nys om att frk perfekt tuggat sönder ett antal elektroniska grejer och har för vana att muddra diskhon och kattlådan så fort tillfälle ges.)

The Hurt Locker blev alltså årets oscarsvinnare. Har dålig koll på den, men det är tydligen en krigsfilm regisserad av Kathryn Bigalow (go girl!) Snuvade alltså James Camerons (Bigalows ex.) Avatar på titeln, cooool...

Beach 2010 närmar sig...

Motion, det är fina grejer det! Vem vill ligga i soffan och smaska i sig en nougatmarsipan från Anton Bergh när man kan streta fram till fots i lösa skoterspår som varken bär eller brister i kilometer efter kilometer med flimmer för ögonen och väsande andhämtning? Ingen! (Jag har alltså gjort just detta i dag, och efteråt kände jag mig mäkta belåten.)

Ni har kanske varit med om när man sjösatt ett projekt som man varit lite tveksam inför eftersom man inte vet om man kommer att ro det iland? Men ändå sätter man igång och vips har man passerat "the point of no return". Det är omöjligt att vända om, och likväl känns målet hopplöst avlägset. Ungefär så kändes det mitt på sjöisen idag när jag just plurrat med vänster känga och svetten rann längs ryggraden. Emellertid, senare när jag besegrat elementen och mig själv var tillfredsställelsen desto större och jag bestämde mig nästan för att göra om hela företaget i morgon.

Torsten Flinck + Christer Sjögren = duett i Skavlan. En sång en gång för länge länge sen. Överraskande bra! Men jag ska inte klistra in den låten utan på tal om motion väljer jag en gammal favorit: Goin' through the motions med Blue Oyster Cult.

Ett gott skratt förlänger käften, höhö

Så var det över - biljetterna har lyfts från mina axlar, Fredrik Lindström har talat till oss och vi är alla frälsta. Sällan har väl en kompetensutvecklings-föreläsning varit mer saliggörande? Att överträffa redan högt ställda förväntningar är en bedrift, käre Lindström, och jag tror du kände vibbarna från rad 7 då du omnämnde bodensarna då och då. Två gånger, minst. Likt det utvalda folket sken vi i kapp med strålkastarna (med undantag för någon enstaka medarbetare som sov sig igenom stora delar av föreställningen, dock inte p g a Lindströms evangelium utan av helt andra orsaker). Jag är så tacksam över att få ha tagit del av detta (föreläsningsshowen alltså). Att få skratta gott i drygt 100 minuter ihop med 690 andra är härligt. Vilken endorfinkick! Då kan man stå ut med att några stackare luktade mögel. Dem döpte vi till "mögelparet" av rent praktiska skäl.

För någon månad sen (eller var det flera månader sen???) hade jag förmånen att få uppleva Mark Levengoods föreställning. Den gick inte av för hackor den heller. Tempot var en smula annorlunda mot Fredrik Lindströms, typ HELT annorlunda, men vi skrattade då också så tårarna rann.

Nästa evenemang på Kulturens hus blir fru Levengood, nämligen Jonas Gardell den 23:e april. Oj oj, Jonas, nu har du nåt att bräcka! Längtar redan. Såg del ett av hans nya serie om Gud i kväll på TV. Den var tyvärr något av en besvikelse, slog in lite öppna dörrar och dramaturgin känns lite väl uppenbar. Och Gud är ju inte man eller kvinna har jag ju redan förklarat, utan båda eller inget. Ska det vara så svårt? Nedan: NASAs bild The Eye of God...