Passa på

Hör nu på go'vänner så ska jag för er berätta...att man måste passa på. Fredrik Lindström raljerade om detta att vi svenskar passar på, men jag undrar om vi gör det egentligen? Låter vi inte gyllene tillfällen gå vår näsa förbi hela tiden just för att vi inte passar på? Ni vet hela carpe diem-grejen, hur bra är t ex jag på det? Kommer jag att sitta där på hemmet och gräma mig för att jag inte gjorde allt det där som jag kunnat göra? Eller tänk om ridån går ner i förtid och man mular av och tar på träfracken helt oväntat, och så har jag inte dansat och umgåtts och målat och älskat alls som jag velat, så snöpligt! Kanske ligger jag där med en massa flex, vad ska jag ha den till då? För de har väl knappast stämpelur dit man kommer? Får höra med Logica.

Dessa funderingar aktualiserades i kväll då jag besökte min lilla mamma 89, på det (relativt) stora sjukhuset dit hon fraktades i ambulans under viss dramatik igår. Nu verkar det förhoppningsvis inte vara så allvarligt, och hon tyckte akutläkaren var snygg, men allts ändlighet blir så tydlig. Livet är inte oändligt så vitt vi vet; PASSA PÅ!!!