Yeah

Lyrik. Oooo, svårt. Eller? Har just sett Babel med Torgny Lindgren (skön filur) och några andra säkert briljanta författarmänniskor som gäster. Eftersom kärleksdikter löper som ett slags tema i serien diskuterades detta i kväll också. Ett inslag handlade om popschlagern Du är så yeah yeah wow wow som kontrast till lite mer...pretentiös lyrik. Det är nog det som är det fina i Babels kråksång, att man rör sig i alla skikt av skrivarjordmånen. Misstänker att redaktionen vill få oss att reflektera precis som jag gjorde: när det handlar om starka känslor i allmänhet och kärlek/passion i synnerhet; är hjärnan det organ vi tänker med mest?

Jag menar, hur många formulerade långa sentenser, högertyngda av ändlösa bisatser, när Thomas Ravelli tog straffen mot Rumänien i VM -94? Någon? Hand upp? Nej de flesta av oss flög förmodligen upp ur sofforna och primalvrålade rätt ut i sommarnatten.

När vi drabbas av starka känslor går signalerna inte riktigt ända upp tror jag. Det är väl det han skaldade om, Martin Svensson: Baa bababababa Aaaa...Och Lennon/McCartney: She loves you yeah yeah yeah. Är det lyrik från det autonoma nervsystemet, eller möjligen från det limbiska systemet i hjärnan som gör att vi blir irrationella vid förälskelse? Mådä. (Jag yttrade detta fånigt arkaiska ord i sömnen en gång för länge sen. Lät som en gammal film på låtsassmåländska eller nåt sa min kompis som hörde mig. Jag drömmer ofta ihop knäppa filmer.) Förnuft och känsla är som bekant inte riktigt samma sak alla gånger.

Å andra sidan, när vi tänker med "vanliga" hjärnan och är olyckliga, förtärda, det är väl då vi skriver intellektualiserade dikter. Där varje bokstav är genomgrubblad och vägd på atomvåg. Båda har ett existensberättigande.

Vi backar till den där härliga sommaren 1994...