The nose

En förutsättning för att kunna ligga på gräsmattan och lyssna på radio på sin surt förvärvade semester är hyfsat bra väder. Jag begär inte tropisk värme, ej heller helt molnfritt, men åtminstone någorlunda torrt, mindre än 10 sekundmeter och varmare än en dag i mitten av november. Idag, t ex, när jag skulle kliva ur bilen  fick jag hålla i dörren för kung och fosterland i stormen och fick skyndsamt ta mig in i affären med regnet ursinnigt piskande i ansiktet. Kul. Vädergudarna ligger säkert dubbelvikta av skratt.

Nu behöver jag ju inte vistas utomhus, värre är det för dem som är så illa tvugna. Tänker bl a på funktionärerna på friidrotts-EM i Helsingfors. Det måste vara ett segt släkte. Borde få guldmedaljer allihop. Och hur kan de vara så obrydda när det t ex  kommer diskusar farande i luften?? Med dödsförakt stegar de helt kolugnt fram för att sticka ner mätstickan vid nedslaget. Tittar sig inte ens för. Själv blir jag stel av fasa om det kommer föremål mot mig i luften; har inte riktigt kontroll. Och kasst bollsinne.

En gång siktade en till mig närstående en sylvass volleybollsmash rätt i näsan på mig för jag var ju inte med. Mycket smärtsamt såväl fysiskt som själsligt. Kändes inte alls "dignified". Svårsmält. En annan gång kastades det ut behållare med hårspray bland publiken från en visning. Vem, av alla människor där i folkmassan,  tror ni fick en sån i näsan? Jodå, en burk tog en något oväntad  bana via ett utskjutande tak rätt i nyllet på¨mig för jag var ju som vanligt inte med. Då trodde jag näsan var bruten, men det klarade sig. Jag är kanske också av ett segt släkte? Försökte se oberörd ut. Givetvis.

Kan inte förstå att allt ska i min näsa, är den i vägen på nåt sätt? Eller är det ett sätt att påminna mig om att inte förhäva mig? Det kanske är därför det är så genomuselt väder också? Gå här och tro att man är nåt och förvänta sig väder. Ajabaja.