"Penta"

Frillan, barret, frissen kort sagt: håret. Dessa trådformiga proteinutväxter som skyddar och reglerar och som växer ur små säckar i huden hos ordningen däggdjur. Dessa strån som vållar oss människor såna bekymmer och kostar oss grova pengar. Det växer som flitigast där man inte vill ha det och vägrar trilskt uppföra sig som man vill.

Frågan är: kan man döma hunden efter håren?

Hårrötterna sitter djupt också bildligt talat i olika kulturer. Det är svärd som häger i hårstrån, hjältar som blir av med hårsvallet och därmed sin styrka, vidunder med ormar som hår, fagra kvinnor som rider nakna endast insvepta i håret, prinsessor som släpper ner flätor för prinsen att klättra uppför, vi säger att man är ett hår av Hin, man sliter sitt hår osv.

Vi lockar och plattar, ondulerar och transplanterar, slingar, tonar och färgar. För de flesta av oss är håret viktigt, och trillar det av uppstår KRIS medan skönhets- och läkemedelsindustrin gnuggar händerna.

På det glada 70-talet uppstod en märklig företeelse. Alla, och jag menar ALLA människor av kvinnokön permanentade sig. Inget diskret vågigt osynligt stöd, utan en krullig mardröm. Att våndas och kväljas av stanken i en vecka ingick i spelreglerna, sen hade frisyren förhoppningsvis landat. Det var alltid bäst (minst fult) när det var ordentligt utväxt och krullet satt längst ut, men då var det dags att besöka frissan igen. I mina kretsar var det inne att besöka Inez i Svartlå.

Min goda vän B-M hade en ganska kort frisyr som permanentades i enlighet med rådande norm. Direkt efter besöket hos hårfrisörskan cyklade hon hem till Vittjärv i kraftig motvind och steg in genom ytterdörren med en stark känsla av Bad Hairday. Hennes far, en lite kärvt uppriktig något äldre herre spärrade upp ögonen och uttalade de ord som sedan dess är bevingade: "Va har du gjort mä hare?!" B-M stängde in sig på rummet och stortjöt hela kvällen. Jo jo, så gick det till på 70-talet.

Till viss del avspeglar sig kanske personligheten i håret, men ofta har vi bara en dålig hårdag?