Eftertankens kranka blekhet

Jag tror jag kan säga att jag är en stor djurvän. Omhuldar såväl vilda som tama djur alltifrån spindlar och grodor till grisar och hundar. Beträffande våra åttbenta vänner spindlarna (som är våra allierade i kampen mot flugor, kvalster och andra otäcka odjur) brukar jag i möjligaste mån med varsam hand förpassa dem ut i naturen då de påträffas i bostaden. Tycker lite synd om dem. Nåja, man vill ju inte ha regn heller.

Tyvärr händer det att en del spindlar möter sin skapare lite i förtid också om sanningen ska fram. Minns särskilt en episod då de små barnen (mellan 20 och 24 år gamla) satt och såg tv och en stor, märkligt trind spindel råkade förirra sig in i rummet. Samtliga barn drog skyndsamt upp benen i soffan och skrek efter mamma. Jag gjorde ett halvhjärtat evakueringsförsök, men spindeln sprang undan med lustigt hög benföring och då tog jag ett hushållspapper för att knosa ihop. Fett Misstag! Som en direkt följd av själva knosandet skedde en explosion och ut kom myriader av minispindlar. Spindeln var m a o havande och bar förmodlingen ungarna i en säck under kroppen? Skansen-Jonas får väl korrigera mig om jag är ute och cyklar.

Eftersom de små var snabbare än blixten och dessutom oerhört talrika slutade de i dammsugaren allihop skamligt nog. Eftertankens kranka blekhet! Jag mördade en mor och alla hennes barn. Har fortfarande dåligt samvete.

Det påminner mig om när jag mördade en stor krukväxt. Den hamnade i komposten mitt i vintern. Hörde hur den skrek när jag gick in. Suck. Jag vet att jag är ett uselt bottenslam från helvetes nionde krets.

Nej, nu måste vi rycka upp oss med en trudelutt. Här kommer en feel-good-favorit.