Har ni haft turen att få vara med om dessa lyckliga ögonblick då man möter en själsfrände? Visst är det märkligt hur man kan känna en omedelbar samhörighet med vissa? Det liksom stämmer, man vet att det här finns stor vän-potential. Man tänker och associerar likartat, skrattar åt samma saker osv; man sänder på samma frekvens. Och andra går det bara inte att haja hur man än försöker, det råder total radioskugga.
På en...låt oss säga "affär" finns en dam , som jag inte kan kommunicera med. Det är ett nederlag, jag erkänner, men faktum kvarstår: RADIOSKUGGA. Jag brukar normalt inte ha några problem att nalkas personal på olika ställen för jag är ju jättetrevlig. Och ödmjuk. Och självironisk. Men här är en hård nöt att knäcka.
Jag såg henne redan innan jag klev in och hörde henne prata/jollra med en unge som var inne i affären. Jag kände en liten rysning, men tänkte: skam den som ger sig. Love thy enemy. Så hon fick en ny chans, verkade ju vara på soligt humör när hon tilltalade barnet. Blev totalfiasko! grejerna jag skulle ha hade utgått och hon tyckte inte mina idéer var mycket att ha. Hade till och med mage att stå och småle lite överseende sötsurt åt mina förslag. Kände att irritationen växte inom mig som en atombombsvamp, men bet ihop så gott det gick. Slutade med att jag köpte något hon rekommenderade bara för att komma därifrån. Människa!
Finns det en högre makt så har denne sänt denna dam som en prövning i min väg. Det ska man vara tacksam för eftersom man lär sig av sånt. Jag brukar aldrig gå i konflikt med okända men hon inbjuder verkligen. Det är kanske det jag ska lära mig?
Hade behövt ett sånt däringa antistress-kit:
Ojdå, vem är den där knepiga madamen tro? Ja, Louise skulle ha sagt att den kvinnan är din prövning. Jag känner att det finns många prövningar i vår herres hage these days ;)
SvaraRaderaSuch as..?
SvaraRadera