Hatten

Idag fick man hålla i grejerna vid frukostbordet ute på altanen. Bilagan om Pajala togs av vinden (gjorde i och för sig inte så mycket) och fladdrade retfullt iväg över grannens gräs. Vid bärgningsförsök for solhatten också (inte heller nån större förlust kanske nån tycker) men solhatten har hängt med länge. Är nästan synonym med sommarstart.

Hatten låg på prisbordet en midsommar och liksom kallade på mig. Den valde mig snarare än tvärtom. Sen dess har den tronat på toppen och skuggat ögonen vid bländande solsken, hållit håret på plats vid stark blåst och retat en och annan med sin blommiga uppenbarelse. Kort sagt tjänat mig troget. En gång fick den konkurrens av en tjusig svart new kid on the block. Inget fel på den,tvärtom, men den gamla blommiga manövrerade skickligt och omärkligt ut nykomlingen. Den svarta får nöja sig med att vara finvarianten och bara komma fram vid enstaka tillfällen.

Numera är den gamla trotjänaren blekt och tunn och varje höst går den i ide i min garderob, där den slumrande drömmer sommardrömmar medan snöstormen viner i takplåtarna och kylan smäller i knutarna.

Men det är långt dit!