Surfisk och Jesus

Carl Th Mörner skrev i en uppsats 1895 om det i nordliga Sverige säregna bruket att konservera fisk: "För all slags surfisk utmärkande är emellertid dels dess lindriga saltning, dels den färdiga varans intensiva lukt, som kommer den därmed icke förtrogne att ofrivilligt rygga tillbaka."

I går stod surfisk på menyn och det ryggades lite till kvinns. Eftersom surströmming aldrig förekommit i vare sig mitt föräldrahem eller i mina föräldrars föräldrahem är denna pikanta rätt en främmande fisk i min matkultur. Därför krävs viss tillvänjning vilket jag ägnat mig åt lite sporadiskt under årens lopp.

Har gått från att inte kunna vistas i samma lokal till att uthärda stan...doften, och igår slank det ner en halv filé på mjukt tunnbröd. Uppblandad med smör, potatis, rödlök, crème fraiche, tomat och västerbottensost. Gott? Nja... jag är ledsen surströmmingsakademien, gott är det inte. Smaken i munnen dagen efter är inte heller god.

Är dessutom lite misstänksam mot föda där inte ens sjukdomsalstrande mikrober överlever. Stafylokocker, listeria och andra står sig slätt så risken för matförgiftning är minimal, vilket ju är positivt antar jag. Däremot får entusiasten stå ut med lite PCB och dioxin.

Syrad mat är ju annars som bekant ett mycket gammalt och globalt sätt att bereda mat på. Redan 5000 fKr höll man på och joxade. Kanske Jesus Kristus själv gjorde sig en tilla vid den sista måltiden? Han delade ju också ut några fiskar från Genesarets sjö till det hungrande folket; var den rent av jäst? Kanske var det därför den räckte så långt. "Tack, det är bra" sa det hungrande folket och ryggade tillbaka.