Sweet

Slås av hur obildade somliga är. Med "somliga" avses yngre glassare i tv som gärna vill framstå som briljanta och mångkunniga. Förvisso är dessa egotrippade fenomen extremt drivna och duktiga på att höras och synas, och är verbala så IN i... ja ni vet var. "Tänk va skicklia di ä"! (fru Storch,Sällskapsresan*)

*upplysning för den något obildade

Lätt chockad konstaterar jag att smarte intellektuelle megaegot Alex Schulman inte känner till The Sweet. I utmärkt roliga programmet Vad hände med... placerade sig The Sweet överst på Jonas Gardells lista. Herre Gud! Här levde man i villfarelsen att alla kände till introt till Ballroom Blitz: "Are you ready Steve? Aha. Andy? Yeah. Mick? Okey. Well alright fellows, well let's GOOO". När man ska iväg nånstans säger man ju are you ready Steve. Väl?? Nej okej då, jag är ju gammal och detta utspelade sig på äldre stenåldern, okej då.

Jag och min gamla vän och vapendragare C var stora Sweet-fans på det glamrockande 70-talet. Båda var kära i Brian Connoly (sedermera ihjälknarkad) för sångaren var ju alltid sötast. Tvåa kom Steve Priest. Sen kom ingenting - ingenting och sen möjligen Andy Scott. Mick Tucker var utstött och bespottad, för trummisar var alltid fulast. Han vek förresten ut sig i tidningen Poster när det begav sig, med själva "trumpinnen" i närbild och allt, visade de i kvällens tv-program. Ja jisses.

I ännu yngre år fick jag nöja mig med trummisarna för storasyrran hade monopol på sångaren. Därför roffade hon t ex åt sig Davy Jones och jag fick dras med Mickey Dolens i The Monkeys. Men det gjorde inte så mycket. Var glad för att jag fick vara med överhuvudtaget. När vi lekte tjuv och polis fick jag bara vara med om jag låg och var död, men det var roligt att få vara med. Ropade ibland att jag var död för säkerhets skull så de inte skulle glömma bort mig och börja leka nåt annat.

Såja! Nu vet kanske några fler vilka The Sweet var.