För ca 7 miljoner år sen reste sig de första homininerna på krumma ben och började bära sig åt. Evolutionen skapade människor, skilda från aporna och därmed var våra djuriska instinkter ett minne blott att sitta och klura på runt lägerelden i grottan.
Eller..? Frågan är: Hur djuriska är vi egentligen?
Alla som skyndar sig upp snabbare än blixten när man klantat sig och ramlat offentligt, t ex på en isig gata, och tittar sig omkring för att se om någon märkte det, alla ni: räck upp en hand. Jaha, det var några. Det är viktigare att komma upp snabbt och verka oberörd än att känna efter om man gjort illa sig. Sen kan man grimasera, svära och gnida det onda lite i skymundan.
Vad gör den som får en bit oxfilé i halsen under en nyårsmiddag? Ställer sig upp vid bordet vilt gestikulerande efter Heilich manöver? Nej, han smyger iväg och försöker hosta själv. Irrationellt? Kanske urgammal instinkt?
Detta kan vara en rest från vår tid som djur där att visa sig svag och skadad kunde innebära highway till att bli närmsta köttätares middag. Den svages status i flocken var ju dessutom inget vidare förmodligen; den svage hackades på(se denna bloggs artikelserie om hönorna Regenta och Lorta m fl). Alltså hölls god min om det gick. Och kände man att det var tok-kört gick man undan för att dö i värdighet och slippa bli uppäten i processen. Moderna djur gör gärna det fortfarande. Hundar, elefanter. Och människor.
R-Cortex, eller reptilhjärnan, styr oss som bekant i hög grad. Intellekt av - automatpiloten för grundläggande drifter på. Vi blir primitiva, aggressiva, förälskade? Djuriska. Det här evolverandet tar tid.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar