Trollungen från Borschtjärn

Hans kängor sjönk ner i den mjuka mossan och osynlig spindelväv strök kinderna där han smög fram i blåbärsriset mellan barkskrovliga trädstammar, grå stenbumlingar och motsträvig sly. Luften var mättad av doften av fuktig lav, barr, Skvattram och murknande stubbar, och en dimma vilade över vattnet som han nu skymtade. Målet för hans vandring: Borschtjärn, där trollen bodde.

Han stannade, såg sig omkring och lyssnade. En ensam storloms klagan hördes på avstånd men ett annat, svagare läte, steg upp från under en gammal stubbe, halvt dold under granris. Försiktigt lyfte han undan både stubbe och ris, och ett leende lyste upp hans ansikte. Där, på en bädd av björnmossa, låg en liten liten unge med rosa kinder, knubbiga ben och - en svans. Med valkiga händer lyfte han upp den lilla och stoppade in henne under storvästen.

Nu var det bråttom, för trollmor var aldrig långt borta. Med mössan djupt nerdragen över pannan och med ett stadigt grepp om västen med sitt innehåll, sprang han hukande hemåt i skymningen. Ljudet av förföljarnas tassande tramp tilltog i styrka, men han nådde människornas trakter, störtade in i stugan och stängde den tunga dörren mellan sig och natten. Han öppnade västen och tittade ner på den lilla trollungen som blinkade och log ett soligt tandlöst leende.

Som alla vet blir trollungar som hittats och hamnat i människors boning automatiskt adopterade och trollen avsäger sig all umgängesrätt. Svansen torkar och faller av nästan helt efter en tid. Det påstod min morfar åtminstone för det var han som hämtade mig, trollungen från Borschtjärn.

Vissa dagar kan man fortfarande tydligt se det trolliga arvet. På håret. Men svansen är och förblir borta. Eller..?