Vem vet...

Det sägs att den moderna västvärldsmänniskan inte är så aktiv. Men när Rickard Ohlsson i tv småchittelichattar med deltagarna i VVM (mest för att få tiden att gå så det inte går åt så många frågor) verkar detta inte stämma det minsta lilla. För det är körsång, keramik, broderi, måleri, snickeri, riva, bygga, resa hit, resa dit, power yoga, zumba, core, cattle bells, simning, joggning, skidåkning, odling, sömnad, brukshundsklubbar, bokklubbar, konserter, smycketillverkning och scrap-booking och jag vet inte ALLT. Förutom att de studerar och jobbar som illrar också förstås. Om vi jämför med - låt oss ta mig - är skillnaden påtagligt alarmerande. De är glimrande aktivitetsfenomen i den snabba filen och jag är en säck potatis. Nu kanske det inte hade spelat någon roll om det inte hade varit för att jag ju själv kommer att stå där inom en relativt snar framtid.

Frågan är: ska jag erkänna att jag är en slö skam för mänskligheten, eller ska jag tänja på sanningen en aning?


Ohlsson: Jaha, hur ser en vanlig kväll ut för dig då??
Alt. 1
Jag: Intveeetja...ligger i soffan och glor på tv och äter glass.
Alt. 2
Jag: Jag brukar springa ett par mil, tapetsera om, läsa Sartre och komponera lite. Inget märkvärdigt, bara nån madrigal eller fuga i C moll.

Vad tycker ni?

Göteborg blir det alltså. Sist jag besökte staden ihop med min kära kollega L blev det stolligt värre. Åkte väl helt fel med spårvagnarna och hamnade i en mörk avkrok istället för hotellet. Där gick vi och drog våra resväskor, och hade inte ett gäng biljettkontrollanter (som vi först sågade som dryga glidare) visat vägen och till och med åkte med oss med bussen ända fram till hotellet samt sa till när vi skulle gå av och vinkade adjö, hade vi väl gått där än.

Tror jag tar taxi den här gången. Och håller mig till sanningen. Om jag nu får fram nåt annat än gutturala läten.