Mörker

När man för (5-års)dagbok på sjunde året (dvs volym 2) slås man ofta av hur livet går i cirklar, jag gör samma saker år ut och år in. Det jag gjorde idag gjorde jag i fjol också på samma dag; satte upp belysningen i utegranen.

Som vanligt frös jag om fingrarna, som vanligt saknades grenar där de hade behövts och som vanligt hade den illvillige sladdtrasslaren varit framme och snott ihop slingan, nypor och lampor till en enda obegripligt snärjig härva. Det tog flera svavelosande haranger att reda ut den. Och eftersom Gud straffar somliga direkt lyste inte en lampa när jag till sist pluggade in den. Nå, så lätt ger jag mig inte, och en kort stund och lite skruvande senare så -sim sala bim- tänt vare här! Men det var bara en provtändning, får vara mörkt ett tag till för det är två veckor till första advent!

Här i på vischan är det förenat med livsfara att gå på vägen efter mörkrets inbrott eftersom gatubelysningen är ytterst svag och glest placerad, ja i det närmaste obefintlig. Det är reflexväst och diverse attiraljer på. Men det är fortfarande mörkt och att hålla i en ficklampa hämmar min naturliga armschwung. Schwungen ska man inte mixtra med. Pannlampa? Nja... den drar ihop hjärnan. Känns som man har ett sånt där krymt huvud från Papua Nya Guinea eller Amazonas eller var det nu var de hade såna som pynt.

Framkastade idén på jobbet att man skulle kunna linda in sig i en ljusslinga som kopplas till typ en cykeldynamo. Sen kunde man gnida knäna mot varandra under promenaden och därvid generera ström för driften. Eventuellt kan man komplettera med en roterande "saftblandare" (som traktorer har) på huvudet. Nej, min naturliga gångart skulle inte funka om man måste hålla ihop knäna. Ni vet, schwungen. Får nog besöka civiliserade trakter och promenera där istället.