Ålder är relativt

Min synnerligen goda vän I citerade nyligen Marie Dressler: "Det viktiga är inte hur gammal man är utan hur man är gammal". Bra uttryckt Dressler! Senaste tiden har mycket kretsat kring just detta, med ålder och skillnaden mellan kronologi, biologi och psykologi. Kanske beror det på att undertecknad står vid livets mittlinje och ska till att göra avspark för andra halvlek. (Jo jag tänkte försöka dribbla mig över 100-årsmarkeringen.) Kronologiskt lär jag fylla 50 nästa år, biologiskt är jag kanske något äldre åtminstone vad gäller kondis, men psykologiskt är jag 30 i runda slängar. Eller 10. Eller 42. Jag bär alla mina åldrar i mig, och alla samexisterar.

Men visst är det märkligt hur livet susar förbi helt supersonic-aktigt? Ena stunden sitter man på stranden med ryggen mot solen och bygger sandslott (snarare slott av "blålera", känner lukten), nästa ska man välja KPA. Pension?! Redan??! Men jag är ju bara barnet? När blev jag vuxen och gammal?

Kanske blir ingen vuxen och gammal, man bara låtsas. Som Laura i Från Lark Rise till Candleford sa idag i tv: "går omkring och är lillgammal och låtsas vara vuxen". Men inuti sitter vi fortfarande i blåleran och känner solen gassa på den bara barnaryggen.

Fast det förefaller förvisso som om vissa har glömt. De har stelnat och blivit gamla på riktigt. Detta gäller dock inte min kära moder 91, som dansar till Elvis, ej heller min kära fader, 84 som trots svår sjukdom alltid har nära till skratt. Så det finns kanske hopp för mig.

Den fjärde dimensionen, tiden, är för övrigt en knepig sak. Såg på tv hur länderna vid ekvatorn roterar snabbare runt jordaxeln än vad länderna vid polerna gör. Intressant. Å andra sidan har de en längre sträcka att tillryggalägga på samma tid. Så dygnen går alltså inte snabbare där än här, vilket ju hade varit orättvist för exempelvis somalierna eller brassarna. Men nog går tiden fortare i takt med stigande kronologisk ålder? Timglaset rinner ut.

Därför: Lev och ha roligt innan det är för sent! Ålder är relativt.