Ålder är relativt

Min synnerligen goda vän I citerade nyligen Marie Dressler: "Det viktiga är inte hur gammal man är utan hur man är gammal". Bra uttryckt Dressler! Senaste tiden har mycket kretsat kring just detta, med ålder och skillnaden mellan kronologi, biologi och psykologi. Kanske beror det på att undertecknad står vid livets mittlinje och ska till att göra avspark för andra halvlek. (Jo jag tänkte försöka dribbla mig över 100-årsmarkeringen.) Kronologiskt lär jag fylla 50 nästa år, biologiskt är jag kanske något äldre åtminstone vad gäller kondis, men psykologiskt är jag 30 i runda slängar. Eller 10. Eller 42. Jag bär alla mina åldrar i mig, och alla samexisterar.

Men visst är det märkligt hur livet susar förbi helt supersonic-aktigt? Ena stunden sitter man på stranden med ryggen mot solen och bygger sandslott (snarare slott av "blålera", känner lukten), nästa ska man välja KPA. Pension?! Redan??! Men jag är ju bara barnet? När blev jag vuxen och gammal?

Kanske blir ingen vuxen och gammal, man bara låtsas. Som Laura i Från Lark Rise till Candleford sa idag i tv: "går omkring och är lillgammal och låtsas vara vuxen". Men inuti sitter vi fortfarande i blåleran och känner solen gassa på den bara barnaryggen.

Fast det förefaller förvisso som om vissa har glömt. De har stelnat och blivit gamla på riktigt. Detta gäller dock inte min kära moder 91, som dansar till Elvis, ej heller min kära fader, 84 som trots svår sjukdom alltid har nära till skratt. Så det finns kanske hopp för mig.

Den fjärde dimensionen, tiden, är för övrigt en knepig sak. Såg på tv hur länderna vid ekvatorn roterar snabbare runt jordaxeln än vad länderna vid polerna gör. Intressant. Å andra sidan har de en längre sträcka att tillryggalägga på samma tid. Så dygnen går alltså inte snabbare där än här, vilket ju hade varit orättvist för exempelvis somalierna eller brassarna. Men nog går tiden fortare i takt med stigande kronologisk ålder? Timglaset rinner ut.

Därför: Lev och ha roligt innan det är för sent! Ålder är relativt.

Mörker

När man för (5-års)dagbok på sjunde året (dvs volym 2) slås man ofta av hur livet går i cirklar, jag gör samma saker år ut och år in. Det jag gjorde idag gjorde jag i fjol också på samma dag; satte upp belysningen i utegranen.

Som vanligt frös jag om fingrarna, som vanligt saknades grenar där de hade behövts och som vanligt hade den illvillige sladdtrasslaren varit framme och snott ihop slingan, nypor och lampor till en enda obegripligt snärjig härva. Det tog flera svavelosande haranger att reda ut den. Och eftersom Gud straffar somliga direkt lyste inte en lampa när jag till sist pluggade in den. Nå, så lätt ger jag mig inte, och en kort stund och lite skruvande senare så -sim sala bim- tänt vare här! Men det var bara en provtändning, får vara mörkt ett tag till för det är två veckor till första advent!

Här i på vischan är det förenat med livsfara att gå på vägen efter mörkrets inbrott eftersom gatubelysningen är ytterst svag och glest placerad, ja i det närmaste obefintlig. Det är reflexväst och diverse attiraljer på. Men det är fortfarande mörkt och att hålla i en ficklampa hämmar min naturliga armschwung. Schwungen ska man inte mixtra med. Pannlampa? Nja... den drar ihop hjärnan. Känns som man har ett sånt där krymt huvud från Papua Nya Guinea eller Amazonas eller var det nu var de hade såna som pynt.

Framkastade idén på jobbet att man skulle kunna linda in sig i en ljusslinga som kopplas till typ en cykeldynamo. Sen kunde man gnida knäna mot varandra under promenaden och därvid generera ström för driften. Eventuellt kan man komplettera med en roterande "saftblandare" (som traktorer har) på huvudet. Nej, min naturliga gångart skulle inte funka om man måste hålla ihop knäna. Ni vet, schwungen. Får nog besöka civiliserade trakter och promenera där istället.

Vem vet...

Det sägs att den moderna västvärldsmänniskan inte är så aktiv. Men när Rickard Ohlsson i tv småchittelichattar med deltagarna i VVM (mest för att få tiden att gå så det inte går åt så många frågor) verkar detta inte stämma det minsta lilla. För det är körsång, keramik, broderi, måleri, snickeri, riva, bygga, resa hit, resa dit, power yoga, zumba, core, cattle bells, simning, joggning, skidåkning, odling, sömnad, brukshundsklubbar, bokklubbar, konserter, smycketillverkning och scrap-booking och jag vet inte ALLT. Förutom att de studerar och jobbar som illrar också förstås. Om vi jämför med - låt oss ta mig - är skillnaden påtagligt alarmerande. De är glimrande aktivitetsfenomen i den snabba filen och jag är en säck potatis. Nu kanske det inte hade spelat någon roll om det inte hade varit för att jag ju själv kommer att stå där inom en relativt snar framtid.

Frågan är: ska jag erkänna att jag är en slö skam för mänskligheten, eller ska jag tänja på sanningen en aning?


Ohlsson: Jaha, hur ser en vanlig kväll ut för dig då??
Alt. 1
Jag: Intveeetja...ligger i soffan och glor på tv och äter glass.
Alt. 2
Jag: Jag brukar springa ett par mil, tapetsera om, läsa Sartre och komponera lite. Inget märkvärdigt, bara nån madrigal eller fuga i C moll.

Vad tycker ni?

Göteborg blir det alltså. Sist jag besökte staden ihop med min kära kollega L blev det stolligt värre. Åkte väl helt fel med spårvagnarna och hamnade i en mörk avkrok istället för hotellet. Där gick vi och drog våra resväskor, och hade inte ett gäng biljettkontrollanter (som vi först sågade som dryga glidare) visat vägen och till och med åkte med oss med bussen ända fram till hotellet samt sa till när vi skulle gå av och vinkade adjö, hade vi väl gått där än.

Tror jag tar taxi den här gången. Och håller mig till sanningen. Om jag nu får fram nåt annat än gutturala läten.

Trollungen från Borschtjärn

Hans kängor sjönk ner i den mjuka mossan och osynlig spindelväv strök kinderna där han smög fram i blåbärsriset mellan barkskrovliga trädstammar, grå stenbumlingar och motsträvig sly. Luften var mättad av doften av fuktig lav, barr, Skvattram och murknande stubbar, och en dimma vilade över vattnet som han nu skymtade. Målet för hans vandring: Borschtjärn, där trollen bodde.

Han stannade, såg sig omkring och lyssnade. En ensam storloms klagan hördes på avstånd men ett annat, svagare läte, steg upp från under en gammal stubbe, halvt dold under granris. Försiktigt lyfte han undan både stubbe och ris, och ett leende lyste upp hans ansikte. Där, på en bädd av björnmossa, låg en liten liten unge med rosa kinder, knubbiga ben och - en svans. Med valkiga händer lyfte han upp den lilla och stoppade in henne under storvästen.

Nu var det bråttom, för trollmor var aldrig långt borta. Med mössan djupt nerdragen över pannan och med ett stadigt grepp om västen med sitt innehåll, sprang han hukande hemåt i skymningen. Ljudet av förföljarnas tassande tramp tilltog i styrka, men han nådde människornas trakter, störtade in i stugan och stängde den tunga dörren mellan sig och natten. Han öppnade västen och tittade ner på den lilla trollungen som blinkade och log ett soligt tandlöst leende.

Som alla vet blir trollungar som hittats och hamnat i människors boning automatiskt adopterade och trollen avsäger sig all umgängesrätt. Svansen torkar och faller av nästan helt efter en tid. Det påstod min morfar åtminstone för det var han som hämtade mig, trollungen från Borschtjärn.

Vissa dagar kan man fortfarande tydligt se det trolliga arvet. På håret. Men svansen är och förblir borta. Eller..?