Astrid for ever

Palt. Mald potatis och mjöl, i stort sett, formade till mer eller mindre runda paltar som kokas en stund i vatten. Voila! Med smältande smör, sylt och lite stekt fläsk samt iskall mjölk, kan det bli enklare? Och samtidigt sååå gott. Inte ett dugg GI- mässigt tyärr, men det får man tänka på i morgon. Nu åt jag bara två, ganska små paltar, och inte fyra fem stycken som Bosse i Bullerbyn.

På tal om Bullerbyn; vill härmed slutgiltigt slå fast att Lasse Hallström inte ska fingra på Astrid Lindgren, och inte på hennes verk heller. Hans Bullerby-filmer är sliskigare än rosa sockervadd och jag AVSKYR musiken. Den är emellertid inte det värsta. Kommer Olle från Göteborg, Lasse från Stockholmstrakten och övriga bullerbybarn från spridda delar av Sverige? Ursäkta mig då, men jag trodde de var smålänningar? Ja, ja säger du, men Emil snackade väl också Stockholmska? Förvisso, men han lade in småländska fonem här och där och det gjorde lilla Ida också. Att en grupp barn födda och uppvuxna på samma ställe pratar olika dialekter (eller regionalt färgade riksspråksvarianter) skapar en djup trovärdighetskris. Och det är ÄNDÅ INTE DET VÄRSTA!!!

Det värsta är att den fenomenala Lindgrenska humorn är som bortblåst. Den som läst bullerbyböckerna vet vad jag menar. De är så roliga så det går knappt att läsa högt. Det gäller förresten de flesta av filmatiseringarna, Saltkråkan och Madicken undantagna. Vi på Saltkråkan skrevs ju som en filmberättelse vilket kan förklara att den är så vansinnigt bra på film. Och då menar jag de första filmerna. Filmerna om Madicken är också otroligt bra.

Astrid Lindgren är för övrigt bäst när hon är rolig. Karlsson på taket smyger igen är ett formidabelt mästerverk, med busetjyvarna Fille och Rulle, husbockens fästman Sago-Julle och mumien Morsan. Hysteriskt rolig! Läs den högt den som kan utan att skratta ihjäl dig!

Filura, figurera och tirritera det ni kan till next time!