Livet und Ben Hur

På morgonen 05.45 när klockan upphäver sitt läte (och låter meddela vilken dag det är på tyska), och det är schweinkallt och becksvartz ute, är det inte alltid självklart att man skuttar med ett skratt ur sin säng. Det händer inte alls så ofta faktiskt. Man trevar sig ut mot toan och lyset snärtar till i ögonen så det värker i gula fläcken eller var det nu är. Huttrande stiger man ur duschen och ångrar att man inte duschade föregående kväll. Sen börjar man rota bland sminket, får på sig ansiktet någorlunda och fixar håret så gott det går. Nu är man nästan vaken och äter en stärkande frukost; lågt GI förstås. Och se ut i vintern och iväg till jobbet för att stämpla in i god tid så man inte missar någon liten flex-minut.

Detta upprepas dag efter dag och det är...HÄRLIGT! Allt detta tyder ju på att jag lever, har hörseln och synen i behåll, kan klara mig någorlunda själv, har tillgång till rinnande rent vatten och har råd att köpa sånt flärdfullt som foundation och mascara. Jag får äta mig mätt, jag har ett hem, familj och ett arbete (som oftast är roligt) och som ger en lön som går att leva på. Så björnen Baloo hade rätt. Och klockan kan man faktiskt ställa in på svenska, fast jag småler lite inom mig när jag ser t ex "Don" som i Donnerstag, så jag tror det får vara som det är.

På rosa klick idag finns ett av mina favoritcitat från filmens underbara värld. Den som levererade repliken var den av makt fördärvade Messala, fantastiskt spelad av Steven Boyd, och filmen är givetvis mastodonten Ben Hur från 1959 (11 oscars).