Tänkte på det, den här lilla zonen som vi har runt omkring oss, en osynlig distansbubbla som vi bär runt på, hur funkar det? Som bekant finns kulturella skillnader för hur nära man kan stå för att den andra inte ska känna sig trängd och illa berörd. Det finns förmodligen individuella skillnader också, inom samma kultur (vad nu det är).
Ett lagom avstånd här i Norrbotten ligger nog på, i runda slängar, 3-4 dm? Står man närmare ryggar norrbottningen bakåt, och går inte det kan man notera en lätt flackande blick. Detta gäller ju mig också, som den norrbottning jag är. Märker ni hur svårt det är att koncentrera sig på samtalet om någon står i princip tätt upptryck i nyllet på en? Märkligt.
Det beror förstås också på vem det är. Lite olika avståndsregler gäller ju för nära familjemedlemmar, goda vänner och liknande. Vissa filmstjärnehunkar kan möjligen få dispens?
Situationen är ju en annan avgörande faktor, ofta kräver den ett närmare avstånd vilket finns underförstått och är en tyst överenskommelse. T ex i kö på lunchrestaurangen, vid personalrummets diskmaskin, i kollektivtrafiken osv. Frågan är om det är okej att balettdansörer kör upp sin bara rumpa någon dm från ansiktet på praktikanter?
Det hände sig vid den tiden (slutet på -70 början på -80) att en av mina kära kollegor praktiserade på en syateljé i hufvudstaden. Här trängdes alster av vitt skilda slag på ställningar och galgar. Bl a Abbas australien-outfit med katter på ståtade i ett hörn. Där fanns också en låg sittmöbel -typ soffa- där vår hjältinna slog sig ner i en paus. Döm om hennes förvåning när balettdansören dök upp och förvåningen blev väl än större då han, endast iförd suspensoar placerar ändalyten långt innanför revirgränsen. Döm själva.
Till Next Time...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar