Att sitta på café någon gång ibland är rysligt trevligt, i synnerhet med en gammal god vän och vapendragare som ödet förde i ens väg för drygt 43 år sen.

1967 (har inte kontrollräknat, matte är otäckt)traskade jag för första gången in på skolgården, förd vid handen av min näst äldsta syster. Jag var fem år, hade på mig en lila kappa och utanför skolhuset i gult tegel befann sig redan en stor grupp barn i olika valörer. Plötsligt hördes en ringsignal och den stimmande hopen ordnades som genom trolleri i rader. Jag hamnade någonstans i mitten av en rad och bakom mig stod en flicka med mörkt hår.
- Det ska vara en armlängd mellan, påpekade den mörkhåriga hjälpsamt. Gotya!(tänkte jag inte, för jag var inte så hemma på det engelska språket ännu, men andemeningen var densamma.)Tack vare den påpassliga upplysningen kände jag mig genast lite initierad och hade nog på känn att hon som stod bakom med handen på min axel (för att kontrollera avståndet) hade kompispotential.

Föga visste jag då hur rätt jag hade. Att vi, 43 år senare, skulle sitta på Opalen och dricka te och fortfarande vara de goaste vänner som Raskens Ida skulle ha sagt.

Luktar det semlor? Nog för att vi försöker bli nyttiga och hälsosamma efter julens mat- och chokladorgier men jag tror vi tar och delar ut semlor till fenomenet goda vänner. Ja det gör vi.

Jag borde ju kasta tomater också, men jag känner mig så nöjd o gla' så för att citera drängen Alfred: "Det tror jag vi tar och skiter i". I stället vill jag ge er chansen att träna lite finsk discodans. Fick filmen inför en 50-årsfest i somras, och jag tycker alla borde lära sig dessa sköna moves. Yx kax på er till next time!

">