S

Håkan Juholt aka Mustaschen. Nu är han satt vid S-rodret och det känns rätt bra. Kanske kan han få oss att återupprätta gamla människovänliga värderingar som bespottats och hånletts åt rätt länge nu; solidaritet, respekt, tolerans, moral. Ett fokus på vi istället för på jag. Bromsa upp nedrustningen av den sociala välfärd vi bortskämt tar för givet, som generationer av arbetare med blod svett och tårar slitit för att få till stånd. Den svenska modellen som många länder studerat och försökt efterlikna och som är på väg utför i hög hastighet.

Olof Palme sa nåt i stil med: Ett mått på ett lands civilisation är storleken på dess offentliga sektor. Snart är Sverige inte särskilt civiliserat om avvecklingen fortgår. Alltför många skor sig själva och blundar för de inlåsta gamlingarna och de fattiga barnen. Undersköterskorna får väl springa lite fortare och missbrukarna kan ligga i nån busskur för jösse namn?!

Tyvärr är våra folkvalda politiker ofta inte sena att roffa åt sig av vårt gemensamma kapital när tillfälle ges. Höja sina löner osv. Makt korrumperar och risken för fartblindhet är stor. Herregud, måste våra gamla verkligen ha ett ägg till sillen? Och sjukvårdpersonal (icke-läkare)och lärare behöver ingen högre lön, att vårda och undervisa är väl ett kall? Dessutom är det ju ändå mest bara kvinnor.

Så nu Juholt, vilar ansvaret på dig. Som en liten uppmuntran, gå in på nedanstående sida och lyssna på en trudelutt:
http://www.rixfm.com/webbradio/frameset.php?type=audio

MVH

Tänk, idag fick jag ett vykort! Och inte från vem som helst heller, utan från The one and only, the fabulous Mårran! Är det sant?! frågar ni. Jo minsann. (Min gamla vän och vapendragare C kan eventuellt ha haft nåt med det hela att göra.) Så nu sitter Mårran där, den kära glädjedödaren, på magnettavlan och bligar stint som bara hon kan.

Vykort är trevlgt.Trevligt också. Och brev ska vi inte tala om, fick man ett riktigt brev fick man väl spinn. Eller gick i spinn, menar jag. Ja det är så ovanligt så man kanske faktiskt får spinn också (otäckt).

På den tiden då jag trodde att det stod i lagen att man måste ha växter i sitt hem, hade jag nån sorts fikus som fick spinn (ohyra på fikusar är sällan roligt). Eller var det en Kroton? Kanske båda två. Vitt luddaktigt nät med små svarta djur i. Minns förresten förra sommarens bladlus-invasion. Det var bestämt de där ryska bladlössen? Hörde hur de skanderade "schajbo schajbo" där de kryllade på mina... ja, blommor. (Vad tusan heter de??)

Det här med hälsningar är viktigt inte bara i vykortsform. Något som retar mig är när programledare etc. i tv inte säger "hejdå" när de pratat klart med nån tittare i telefonen. Oförskämt! Och lite pinsamt, är det slut - är det inte; vi andra får sväva i ovisshet. Men all heder åt Anja Kontor och Lisa Syrén, de säger alltid hejdå.

Hejdå!

Ugh!

Egentligen skulle jag skriva nåt djupsinnigt existentiellt så där som jag brukar (yeah right säger ni, hörde det nog!) men i stället ägnas detta inlägg nåt så ytligt tramsigt som indianer på film. Härom dagen blev jag ertappad av M med att sitta och kolla på lite blandade filmindianer, eller native Americans, på nätet. Självklart var det ju i rent research-syfte för bloggeriet, kan ju inte rå för att somliga hade glömt att ta på sig skjortan.

Såg ett helt vanvettigt klyschigt klipp på youtube där den bortrövade blekansikte- hjältinnan och det vilda, ehuru sofistikerade rödskinnet rök ihop för att strax förenas i en passionerad kyss. Orkade inte se det färdigt, fanns risk för en slisköverdos. Och det var faktiskt inte parodi - tror jag åtminstone.

Men visst vilar ett magiskt romantiskt skimmer över "präriens härskare"? Sitting Bull, Cochese, Geronimo, Crazy Horse, Rain in Face osv osv. Lars Pirak och Enok Sarri skimrar inte alls lika romantiskt.

Men för att återgå till filmindianerna; Wind Talker bygger på den sanna historien om Navajoindianerna i amerikanska armén under andra världskriget. Se den! Adam Beach, native American actor, är minst lika bra som Nick Cage. Kevin Costner har gjort en del skräp, men Dances With Wolves är en riktigt bra film. Och för en gångs skull framställs urbefolkningen som ena hyvens prickar. Till och med den magnifikt vilde Vind i håret (Rodney A Grant) visar sig ha ett hjärta av guld.

Dock förekommer givetvis några ondsinta Pawnees också, de var ju som alla vet osedvanligt bångstyriga och lät inte den vite mannen ta landet utan strid utan skalperade vita till höger och vänster... Wes Studi får ofta på sin lott att spela vild Pawnee. Nåja, i Dansar och i Den siste Mohikanen i alla fall. Och han gör det BRA. Jisses vad han ser arg ut. INGEN kan se så vild och skräckinjagande ut som han. Det finns en djupt sorglig och oerhört hemsk scen där Dunbars sluskiga mulförare faller offer för Pawneeserna, en sån scen under vilken man gärna går ut i köket och hämtar lite fika. Jag tror att jag nästan trott att det var på riktigt, så bra är Wes Studi. "Don't hurt my mules" vädjar den av pilar genomborrade stackars mannen strax innan han blir av med håret. Brrr.

Därför gladde jag mig mycket åt den här bilden från inspelningen; det var bara på låtsas!

Mello, pilates och Frankenstein

Så har vi gått i schlagermål, åtminstone nationellt. Lille Eric Saade drog inte helt oväntat den längsta strofen. Och visst är den lik Kall som is med Glenmarks eller Oh mama med Päiverintas, men alla låtar är ju lika nån. Ungefär som med litteraturens eviga teman; några få med variationer. Och i melodifestivalen får man rippa av lite extra, det står i grundlagen lite finstilt. Min favorit blev förstås utslagen innan finalen:



Emellertid, som kanske framgått tidigare tillhör Eder bloggare de klentrognas skara och konspirationsteoretikernas riksförbund, varför jag är rätt övertygad om att allt i tv är riggat i förväg. Även ESC, sorry guys. (När blev jag en sån cyniker??)

Disney/Pixar skulle kunna göra en bra rulle om en cyniker som blir omvänd. Vänta,de har de väl redan gjort femtielva gånger? Nåja, jag tycker om animerade filmer med übertydliga moralkakor. Har sett två idag, nämligen Toy Story 1 och 2. Jätteroliga! Om nu nån trodde att jag bara glott på tv hela dan så kunde inget vara mer felaktigt. Har t ex premiärkört pilatesbollen. Skakigt och inte så enkelt som det ser ut i instruktinsfilmerna. Men jag tror faktiskt inte det är mitt fel att det blev jordbävning och tsunamis.

Arma människor. Och nu smälter härdarna också, i kärnkraftverken. Den renaste och säkraste av energikällor. Skapelsen löper amok och den välmenande skaparen står maktlös. Frankenstein. Som sagt, intet nytt under solen.

I fäders spår, och numera mödrars

Nejmen nu vet jag! Den lille otäckingen till rasist, Åkesson, han är definitivt en utomjording! No offence utomjordingar! Nä förresten, han är bara en simpel människa fast han aldrig blinkar.

Allt annat än simpla människor sågs ta sig från Berga by till Mora idag. Nån åkte i slalomutrustning och integralhjälm, undra om han kom fram? En och annan Gustav Vasa och Jenny Lind stakade sig fram också i fäders spår mot framtids segrar. Tapperhetsmedalj till fotografen som i vanlig ordning åkte bredvid Rickard Olsson med kamera på staven (skidstaven) och sändargrejer på ryggen. Jörgen Brink vann för andra gången på raken, så nu kan vi kanske äntligen glömma hans genomklappning i VM-stafetten för åtta år sen? Jenny Hansson vann damvasan.

Själv låg jag i soffan iförd morgonrock hela dagen och betraktade vasaloppsfenomenet och femmilen i Holmenkollen och lite till trots strålande sol ute. Jag borde skämmas. Men skidåkning för egen del var roligare förr, när man spårade själv på Edsbyns terrängisar. Far grundtjärade och så vallade man med stearinljus. Härom året när jag tog mig för att testa de smala moderna hann jag bara fram till den mycket svaga utförslutan vid strandkanten så stöp jag omkull och slog axeln. Trots att jag masade fram i snigelfart och inte skejtade eller nånting. Haha, jag skejta, då blev det att ringa 112 dirr.

Min käre kollega L behöver inte skämmas dock! Han såg till att det skramlade till ordentligt på travkontot i helgen, fantastiskt!

Mårra inte till det i livet

I kvällens På spåret ställdes en fråga om mumin. Filifjonkan, Snusmumriken och Hemulen identifierades. Dock saknades min favorit i Mumindalen, nämligen the big party-pooper: Mårran. Vet inte riktigt varför jag gillar Mårran, hon som effektivt dödar all glädje och sprider elände genom att sätta sig på det ljusa och vackra. Men en del av förklaringen ligger väl i namnet, Mårran. Haha, genialt Janson! Och som hon ser ut sen, hur rolig är inte hon med sin näsa och fyrkantiga tänder?

Meningen var väl att barn skulle tycka hon är läskig, men jag tyckte hon var största behållningen i mumindalen. Var nog inte så impad av de övriga och den outhärdliga lilla My avskydde jag. Var väl inget normalt barn. Det är nåt djupt tragikomiskt över Mårran där hon kommer skridande med sina isande små grisögon och oformliga grå kroppshydda. Kanske identifierar jag mig med henne? Freud, vad säger du? Jag tycker nog lite synd om henne också, Mårran har nog inte haft nåt roligt liv. En förgrämd missunnsam bitter och bottenfrusen själ. Har nog mött några Mårror irl också.

Tänkte en gång köpa hem en förstoring av bilden ovan men efter en del velande ställde jag tillbaka bilden i hyllan. Vill ju inte utmana ödet; att ta hem Mårran vore väl att be om bekymmer? Men bilden är fin och Mårran ser hysteriskt rolig ut.

Men allvarligt talat, livet är för kort för att låta Mårran sätta sig på det. Förlåt andra och dig själv och ha roligt. Vem vet vilken dag som är den sista?

Aliens

Har just läst ut en roman (som ska avhandlas i bokcirkeln Huldas församling) där varelser från världsrymden tagit över människokroppar och det mänskliga medvetandet finns kvar inuti samtidigt, undanskuffat i ett hörn. Då slår mig tanken: har vi parasit-aliens vandrande på gator och torg i verkligheten?

En trolig utomjording är hon, den där i Mekonomenreklamen. Ser hon inte lite omänskligt polerad och perfekt ut? Ständigt leende sitt mekaniska leende. Blinkar hon ens? I den där boken såg man på ögonen att en utomjording tagit sin boning i människokroppen. Tycker man ser det i mekonomentjejens ögon.

Vissa såna där extremduktiga typer kan man också misstänka är av icke-jordiskt ursprung, t ex Mozart? Olof Palme? Marit Björgen?

I boken fördes en ständig dialog mellan värdkroppens jag och alien-jaget. Det får mig osökt att tänka: är jag en utomjording? Det resoneras rätt mycket inuti mig. Det finns en liten jäkel där inne som försöker tvinga mig att äta chokladpraliner till exempel och en som protesterar. Oftast lönlösa protester. Fast jag kanske har en ängel på ena axeln och en djävul på den andra? Som i serierna?


På mitt sängbord ligger den mest saliga blandning av läsning; en samlingsvolym av Lord of the Rings i praktutgåva, En vampyrs bekännelse, en hög Allers, Tintin i Tibet, Guernseys litteratur-och potatisskalspajsällskap, Andarnas hus, Bibeln och jag vet inte allt. Jo jag är nog en utomjording.