
I kvällens På spåret ställdes en fråga om mumin. Filifjonkan, Snusmumriken och Hemulen identifierades. Dock saknades min favorit i Mumindalen, nämligen the big party-pooper: Mårran. Vet inte riktigt varför jag gillar Mårran, hon som effektivt dödar all glädje och sprider elände genom att sätta sig på det ljusa och vackra. Men en del av förklaringen ligger väl i namnet, Mårran. Haha, genialt Janson! Och som hon ser ut sen, hur rolig är inte hon med sin näsa och fyrkantiga tänder?
Meningen var väl att barn skulle tycka hon är läskig, men jag tyckte hon var största behållningen i mumindalen. Var nog inte så impad av de övriga och den outhärdliga lilla My avskydde jag. Var väl inget normalt barn. Det är nåt djupt tragikomiskt över Mårran där hon kommer skridande med sina isande små grisögon och oformliga grå kroppshydda. Kanske identifierar jag mig med henne? Freud, vad säger du? Jag tycker nog lite synd om henne också, Mårran har nog inte haft nåt roligt liv. En förgrämd missunnsam bitter och bottenfrusen själ. Har nog mött några Mårror irl också.
Tänkte en gång köpa hem en förstoring av bilden ovan men efter en del velande ställde jag tillbaka bilden i hyllan. Vill ju inte utmana ödet; att ta hem Mårran vore väl att be om bekymmer? Men bilden är fin och Mårran ser hysteriskt rolig ut.
Men allvarligt talat, livet är för kort för att låta Mårran sätta sig på det. Förlåt andra och dig själv och ha roligt. Vem vet vilken dag som är den sista?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar