Egentligen kommer väl talesättet "När man talar om trollen så står de på bron" sig av att man inte ska åkalla mörksens makter med t ex svordomar för då går det åt...ja nu vill jag ju inte åkalla mörksens makter, men det framgår nog ändå vart det går.
Min alternativa tolkning är att den man tycker sig se/tänker på/talar om, ofta dyker upp precis då, som gubben i lådan. Visst är det märkligt??
Det kan vara nån man inte tänkt på på flera år, och plötsligt tror man att man ser henne. Det visar sig vara nån helt annan, men voilà! minuten efter står hon verkligen där på Coop. Eller så känner man faktiskt på sig att någon finns i närheten och blir inte ens förvånad när vederbörande plötsligt kör förbi. Ibland sitter man och pratar om någon med någon, och vem spatserar förbi om inte personen i fråga.
En muslimsk bekant menade att detta beror på andar eller änglar om man så vill. Andarna/änglarna går i förväg och gör oss varse. Våra andliga vägvisare ger oss budskap och /eller skojar lite med oss?
Kanske består vi av såväl kropp som "själ", en andlig kropp. Själen kan befinna sig på flera ställen samtidigt, alternativt en del av själen kutar i förväg. Och vi uppfattar detta.
En mer vetenskaplig(?) tanke är kanske att våra hjärnor sänder ut elektromagnetiska signaler som kan uppfattas av den hjärna som råkar vara inställd på rätt frekvens just då. Vi känner av vibrationer, medvetet eller omedvetet, dvs telepati?
Tidsresor? Vi kanske har gjort det här tusen gånger förut? Allt är en enda loop? Deja vu är också lite åt det hållet. Kanske är det olika? Ibland det ena ibland det andra. Kanske jag är ute och cyklar helt åt hel... ja ni vet. Allt är kanske bara en ren slump.
Vad tror ni?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar