Vi ses

Livet är så obegripligt kort. Inte ens 90 år är mer än en vindpust i oändligheten. Samtidigt funderar jag precis som tomten i Rydbergs dikt:

"grubblar, fast ej det lär båta,över en underlig gåta (...)
Tomten lyssnar och, halvt i dröm, tycker sig höra tidens ström
undrar varthän den skall fara,
undrar var källan må vara"

Vi vet inte var vi kommer ifrån och vart vi tar vägen sen och tiden rinner undan med överljushastighet.

En kär vän har lämnat oss, lugnt och stilla och med sin humor intakt in i det sista. Han som tålmodigt skjutsade mig och min vän och vapendragare, kära C, till olika destinationer när och fjärran. Brobyggaren, fiskaren, bärplockaren och paltkokaren och allt det andra.

Nu var ju inte H nån överdängare på engelska, ("skipps" istf chips) men jag dedikerar ändå den här strofen, skriven av Howard Shore, till honom. Kanske är olika språk endast en jordisk barriär.

Lay down
Your sweet and weary head
Night is falling
You’ve come to journey's end
Sleep now
And dream of the ones who came before
They are calling
From across the distant shore

Don't say: «We have come now to the end»
White shores are calling
You and I will meet again