Och räfsan har sin gång

Man hör ibland folk som säger att det är så roligt att kratta/räfsa löv (och det heter kratta grus och räfsa löv, men strunt samma). Nu vill jag veta: när f-an då är det roligt?? Det är aldrig roligt! Det är skönt att vara ute och det är bra träning, men roligt? Det blir roligt sen, när det är klart, men det är ju liksom en annan sak. Det är himla roligt att ha barn också men inte är det särskilt roligt när de ska knöstas ut? När huvudet är halvvägs ute mitt mellan två krystvärkar; är det roligt? Resultatet är värt mödan flera gånger om, men kul - nä. Vet inte vilket jag föredrar, att föda barn eller räfsa. Men sett till resultatet är det förstås barnafödandet.

Såna oduglingar som jag ska egentligen inte ha trädgård. Har aldrig sett tio mer ogröna fingrar än mina. Alla växter jag tar i får nån åkomma och vissnar. Som kung Midas och guldet fast tvärtom. Tulpanlökarna t ex, som jag i ett anfall av optimism petade ner i jorden i höstas, har de kommit upp? Nähä-ärå. Jo, tre fyra ynkliga små gröna blad om man letar noga.

Men nu är tomten prydligt räfsad och gräsmattan inbjöd genast till matjessill och gräddfil med mandelpotatis i solen. Svårslaget! Blev sommar på en gång. Och min vana trogen slog jag igång gamla skivspelaren i sovstugan och lade på lp:n med Julio. När jag ligger i solstolen och hör "Tropece con la misma Piedra" då är sommaren kommen. Se klippet på youtube; märk väl 80-talsstajlen och hur knasroligt senor Iglesias stojar med damerna.

http://www.youtube.com/watch?v=ppYmtS9hMws