Adrian och ormen

I Emil i Lönneberga-böckerna förekommer en anekdot som jag gissar är hämtad direkt från Astrid Lindgrens egen verklighet, nämligen den om Adrians brev från Amerika.

Adrian emigrerade till Amerika som så många andra smålänningar och hans familj i Backhorva väntade på brev. Väntan blev mycket lång och när brevet äntligen kom, 20 år senare (?), gömdes det undan och ingen fick veta vad det stod. Inte förrän Emil ropade in den där sammetsasken som Anton tyckte var totalt värdelös på auktionen i Backhorva, för vad låg i asken om inte Adrians brev.

"Jag har sitt en björn. Godbaj för denna gong." stod det.

Nu har inte jag sitt nån björn (fast det luktade faktiskt rovdjur vid vägen), men jag har sett en huggorm! Jo, mitt livs första levande huggorm i vilt tillstånd. Detta historiska ögonblick inträffade idag vid min dagliga promenad. Ormen ringlade vid stället där vi hämtade smultronplantor (som förresten verkar stendöda, RIP) och var hårt ansatt av myror. Fascinerande varelse. Jag är inte rädd för ormar tack och lov. Min mor (90+) är det inte heller, var på Gran Canaria härom året och fick två jätteormar kring halsen på nån show. Go morsan!

Här på vischan finns det många djur som bekant, bl a ett gäng minkar. De grejade på under landgången till bryggan i förrgår. Såg mycket lustiga ut.

Och det var allt från naturrutan. Godbaj för denna gong.

Allt kan hända på en utflykt

Har man "Roliga timmen" numera i skolan? Eller är dagens barn alltför luttrade och blasé för att tycka det är roligt att göra nåt annat än vanligt skolarbete på fredagseftermiddagen? När jag gick i skolan hade vi Roliga timmen på fredagseftermiddagen. På lördagmorgnarna hade vi "Bad" och sen fick vi ta helg, minns tydligt när jag för första gången vågade släppa kakelkanten och plötsligt kunde simma i 6-årsåldern, men det är en annan historia.

Roliga timmen gick ofta ut på att några i klassen (oftast vi fyra flickor) hittat på och tränat in en pjäs eller show som sedan uppfördes inför klasskamraterna (oftast de 14 pojkarna) och fröken. Hur roligt publiken tyckte det var är osäkert, men vi i planeringsgruppen hade kul.

Vid ett tillfälle hade vi hittat på en dockteaterpjäs som vi döpte till "Allt kan hända på en utflykt". Minns inte vad den handlade om, men så här i efterhand kan jag tycka att titeln är rätt djupsinnig för några lågstadieelever. Nå, vi skrev väl nåt sorts manus och tillverkade dockor. På rasten innan den stora premiären riggade vi upp stolar och filtar och grejer som en dockteater på katedern och gömde oss bakom detta med dockorna i spänd förväntan.

Till en början gick allt enligt planen. Dockorna spelade och vi gjorde till rösterna. Publiken var inte överförtjust. Kanske var intrigen aningen seg och, let's face it, hur kul är dockteater? Men så hände det.

Stolarna och filtarna började glida. Och som i slow motion såg de fyra kreatörerna skräckslagna hur hela härligheten rasade ut över katederkanten och brakade i golvet med ett öronbedövande dån. Snopna stod vi där med dockorna och betraktade den rykande ruinen. Det tyckte publiken var jätteroligt. Aldrig har väl 14 pojkar skrattat så gott åt dockteater. Jag tror vi drog en vals att det ingick i handlingen.

Jo jo, allt kan hända på en utflykt. Och så är det ju här i livet; allt kan hända. Faktiskt.

Jamis

Min kära svägerska tipsade om ett bloggämne: pyjamasen, närmare bestämt den under 60-talet så frekvent förekommande silkespyjamasen. För visst kallades den väl så? Den slinkiga gärna ljusblå tvådelade historien med långa ärmar och ben? Var ju knappast silke, snarare rayon eller nåt, är ju inte så bevandrad i textilier, men den var liksom blank och silkeslen och hade ett tungt fall.

Vi som hade förmånen att växa upp under detta excellenta decennium kröp ofta ner under överlakan som noga vikts över täckets överkant, iklädd detta plagg. På morgonen var allt ett enda trassel, överlakanet gärna tvinnat och virat runt kroppen några varv. Kanske för att det blev varmt i silkespyjamasen och vi snurrade och sparkade av oss? Kuddarna var fyllda med fjäder/dun vars pennor stack ut genom kuddvar och örngott och in i kinden; madrasserna var fyllda med tagel. Undra på att sängkläderna var en enda härva på morgonen.

Pelle på Saltkråkan hade bestämt en silkespyjamas. Kanske Tjorven också. SVT har inte visat Vi på Saltkråkan i sommar, synd. Men då vänder man sig till Youtube.

Nuförtiden har jag ingen pyjamas för det är knöligt och varmt trots att överlakanen är utbytta mot praktiska påslakan för många decennier sen. Säger som Marilyn Monroe: "det enda jag sover i är några droppar Chanel no 5". Fast det gör jag ju inte heller. Ingen parfym luktar nämligen gott på mig! Måste vara nåt fel på reptilhuden. Är tacksam för tips på goda dofter!

Det obegripliga

Det mesta är sagt förstås, om det obegripligt brutalt vidriga. Bombattentat och massmord. Alla dessa ungdomar som i god tro närmar sig en "polisman" som skjuter dem en efter en, två gånger var för säkerhets skull. All smärta, allt lidande. Även för de som överlevde och de som på andra sätt blev inblandade. Det går inte att förstå.

Mördarens självgoda arrogans är outhärdlig, hans belåtna flin. Egentligen skulle ingen skriva om honom för det är ju det han vill, att bli omskriven och ihågkommen. Berömd. Det måste reta honom att förhandlingarna sker bakom lykta dörrar. Givetvis är han totalt galen, en psykopat. Hur blev han sån? Min hypotes är ju att ingen bäbis föds ond, och att ondska inte är en demon med bockfot och horn som tar oss i besittning, så vad gick snett?

Och ute lyser solen som om inget har hänt. Och det är ju just det; jag vill tro att det goda överväger det onda. Kronprinsen i Norge talade om att vi väljer. Vi kan välja det goda tillsammans. Ingvar Dojan Karlsson sa: "du har gjort oss illa, mycket illa, men du ska inte tro att du kan besegra oss." Och Sam sa till Mr Frodo: "there is some good in this world Mr Frodo- and it's worth fighting for".

På spaning efter det hår som misspryder

Har vid något tidigare tillfälle resonerat kring trådformiga proteinutväxter sprungna ur hårsäckar i hud hos ordningen däggdjur, dvs hår. På förekommen anledning (hade bikini på idag) återkommer jag till detta i dagens betraktelse.

Rådande kvinnliga skönhetsideal i åtminstone vår del av världen dikterar som bekant rikligt med hår på huvudet och i princip noll-hårstolerans på övriga stora och små ställen. Detta innebär ett evigt krig mot naturen medelst diverse vapen så som hyvlar, elektricitet, laser, krämer och inte minst vax.

Själv har jag en gång testat vax för den snåla hemmavaxaren. I bikinilinjen. Mitt råd för den som vill prova: LÄS HELA MANUALEN, det gjorde inte jag. Glad i hågen greppade jag spateln och smetade in, rätt rikligt, där jag tyckte det växte alltför frodigt och väntade enligt instruktionen. Sen skulle allt bort som genom trolleri. Bara att skrapa, geschwint och bra. Gick inte. Tog i allt hårdare med skrapan med växande panikkänsla, men det satt som berget. Vad gör nu en smått hysterisk hemmavaxare med ömmande ljumskar blåa av intorkat vax? Rådfrågar någon? Nix,kan själv.

Ut i tvättstugan, halvnaken och desperat, tömde medicinskåpet på kemikalier och tog med allt vad huset kunde uppbringa av svampar och borstar. Sen gneds och gnuggades det med allt från tvål, aceton och dilutin till kemisk ren bensin. Inget hjälpte. Gråtfärdig och övertygad om att vaxet skulle sitta i evig tid lästa jag till sist instruktionen och voilá! "Ta bort eventuella rester av vaxet med medföljande för ändamålet avsedda våtservetter". Va? Kollade i kartongen och vad ligger i botten om inte för ändamålet avsedda våtservetter! Med några tag försvann allt vax, snacka om trolleri. Vad de där servetterna innehöll vete tusan, men effektiva var de. Håret var dock kvar, lika missprydande som förut.

Delvis skinnflådd och knallröd svor jag en helig ed att aldrig vaxa bikinilinjen själv igen, med eller utan våtservetter. En till mig närstående person provade på brasliansk vaxning innan en utlandsresa. Det var tydligen inte skönt. En kompis som väntade på sin tur backade ur när hon hörde vrålet.

Ja se hår, är till bekymmer för lurvig som för flint.

Dypöl

Den gamle räven Geoffrey Chaucer, tillika den engelska litteraturens fader, lät en av sina karaktärer (en präst) i sitt berömda verk Canterbury Tales fälla detta käckt uppmuntrande yttrande: "Livet är en dypöl där människan måste vada genom gyttjan bäst hon kan; där ondskan alltid söker efter en, och ondskan alltid hittar fram." Jag tänkte om någon av er där ute skulle få för er att känna er glada och nöjda med livet. Ska vi nog ta ur er.

Närå, jag hajar Chaucer! Kängan var riktad mot det hycklande prästerskapet, vilket jag finner högst underhållande, och dess svavelosande predikningar. Ulvar i fårakläder många av dem, inte minst kardinalerna runt Papa. Nå, detta ämne har avhandlats tidigare (faktiskt fick jag till lite av en svavelosande predikan själv där!) så vi låter saken bero. Men en bra formulering är det; livet är en dypöl. Haha.

Men inte är livet en dypöl, även om man plurrar ibland? Den språkintresserade la kanske märke till att jag inte plurrade i "även fast-sörjan"? Än så länge heter det som bekant inte "även fast", utan "även om" eller "fastän". Men språket förändras och förnyas t ex med hjälp av såna som Chaucer. Eller du och jag.

I barndom

Som den gamla reptil jag är krälar jag idag längs memory lane. Kära kollegan I:s kontaktlinsproblem triggade igång minnet av min kusin L där han stod med ögonlocken vända aviga med röda sidan utåt. (Urläskigt!) Vet inte hur ungen bar sig åt, för jag försökte minsann vända på mina också eftersom jag ville kunna allt L kunde, men utan att lyckas. Vet inte om han har kontaktlinser idag, men om så är fallet föreligger nog ingen risk för att de fastnar under ögonlocken. Det var förresten samme kusin som med mig i släptåg sprängde den där dynamitgubben på luleälvens is. Är väl preskriberat nu. Tror inte han spränger med dynamit idag heller.

Minnen är ju starkt förknippade med våra fem (sex?) sinnen, och för mitt inre öra tickar pendylen i mormor och morfars kök, gravlaxen, smöret och saften doftar i kallskafferiet och de hembyggda roddbåtarna doftar tjära. Kan fortfarande känna hur iskallt och aromatiskt kranvattnet från egen brunn var i plåtskopan som hängde över diskbänken. Huset låg (och ligger än) alldeles ovanför platsen där vi lekte dynamitarder.

Musik förflyttar en också blixtsnabbt tillbaka. Hörde Rom i regnet med Svante Turesson på radio, och inget ont om Svante men nog är originalet överlägset. Och så fylls jag av nostalgi.

Tidens tand...

Jag tror jag håller på att bli reptil. En skräcködla eller krokodil eller nåt annat med grovt skinn, jo för mystiska fåror har uppdagats i huden i mellangärdet. Ser lite ut som en handväska. Helt jättekonstigt! Nu räcker det alltså inte att det tänks med reptilhjärnan ibland, nu börjar ödlan visa sig på utsidan också. Har vid något tillfälle framkastat tanken att jag kan vara en utomjording och här kommer så ännu ett tecken. TV-serien V. För ålderdom kan det väl inte vara?

Vissa indicier pekar förstås på att åren går. Förutom usel syn och reptilhud har vi det här med jordens dragningskraft. Alla kroppsdelar som var någorlunda ärtigt pigga en gång i tiden strävar numera nedåt. Tidigare var det graviditet, nu är det gravitation. Från fertil till reptil.

Fast missförstå mig inte, jag trivs rätt bra med mig ändå. Är ju frisk - peppar peppar - och kroppen bär mig flera kilometer om dagen. Får köpa mig peeling och kräm, kanske elda i bastun och borsta huden från tå till topp. När man ligger på övre laven i den fuktiga värmen utan en tråd på kroppen och häller lite vatten över sig då och då, blundar och lyssnar på eldens knaster - då är livet ganska skönt. Fråga Arja Saijonmaa!

Carpe diem

Studerade Elzahunden häromdagen där hon låg på bryggan i över en timme, 100% fokuserad på en abborre som retfullt låg nere vid bottnen lätt vispande med stjärten. Hon var som mesmeriserad och hypnotiserad om det nu är nån skillnad. Aborren med. Månne de hypnotiserade varann? Elza vispade också med stjärten. Svansen. Själv låg jag i trädgårdssoffan och vispade inte nämnvärt med stjärten vad jag kan minnas. Vid hemfärden, en stund senare var Elza tämligen dödstrött. Satt i baksätet med huvudet lutat bakåt och vände ögonen inåt. Jo-jo, det tar på krafterna att vara mesmeriserad.

Lite moderna penningsugna humbugisar skulle kunna kalla detta ett tillstånd av mindfulness? Minns hur några kollegor och jag satt och lyssnade på russin och hur jag med våld försökte hålla mig för skratt. Har så svårt för såna däringa självutnämnda gurusar typ Schenström. Att förutsätta att jag inte märker de små detaljerna i livet?! Att jag rusar fram genom tillvaron blind och döv och utan luktsinne? Förmätet! Jag har nyss insupit doften av mortlad kardemumma, inte det sämsta. Mycket bättre än russinljud.

Mulleri mulleri muller

Över himlavalvet spränger den vredagde Tor i sin vagn dragen av bockarna Tanngnjóstr och Tanngrisnir, svingande åskviggen Mjölner i sin eviga kamp mot jättarna i Utgård. Han har bältet meningjord på sig också, som han drar åt då och då för att bli starkare. Jo jo, ett sånt skulle man ha! Fast de bälten jag har verkar inte gå att dra åt så mycket, mer tvärtom.

Åska alltså. Det har varit en del av den varan hittills i sommar, och värmen har inte försvunnit än vilket den ju brukar göra när åskan går. Åska är mäktigt. Romantiskt när naturens vilda krafter släpps lösa. Minns några magnifika åskväder. En gång då jag bodde på tredje våningen i en etta med litet kök och blixtarna sprakade och knastrade lodrätt och vågrätt över en mörk himmel, och mullret dånade samtidigt. Ett annat åskväder iakttogs från en balkong på mitt gamla jobb; då var yngsta dottern hemma och såg en klotblixt passera genom köket. Eller som i barndomshemmet, när åskan gick, då blev väggen bakom telefonen svart när blixten passerade ner i backen.

I filmens värld är åskan nästan en egen rollfigur, oftst för att förstärka personernas kriser och den förtätade stämningen. Säger bara "One point five Gigawatts!!" (Doc i Back to the Future), The Shawshank Redemtion m fl mfl.

Blixtar och dunder, magiska under...

Smultronstället

Smultron. Gott. Minns i en svunnen barndom då smultron träddes på strå som sig bör. Stråbär. Varför heter jordgubbar strawberries på engelska? Måste ha skett någon evolutionsutveckling där smultron blev stora och tjocka. En mutation? Eller korsning? Säkert var det några munkar som råkade odla fram dem, brukar alltid vara munkar. Champagne och ädelost och jag vet inte vad brukar väl munkarna få cred för?

På min dagliga promenadtur har jag hur som helst sen en tid tillbaka spanat in dessa delikata smultronbär i en stenig slutting mellan järnvägen och bilvägen. Just de här bären är kanske inte så delikata; förmodligen så fullproppade med tungmetaller från trafiken att de skulle blixtra i micron om jag fick för mig att stoppa in dem där. Djupfrysta hallon blixtrar det om. De kommer nog direkt från Ruhrområdet eller Kaliningrad.

Dock föddes en idé i min enda trädgårdshjärncell: här ska hämtas smultronplantor som ska omskolas hemmavid. Sagt och gjort, plantor grävdes upp, togs hem och placerades på två olika ställen. Jag föll och halkade närapå ner i ett snuskigt dike under arbetet (vilket vållade stor munterhet hos somliga); slog i höften precis där jag har ont, men det är väl ett pris man får betala för att få smultron.

Nu brukar ju allt levande från växtriket skrumpna ihop och dö när jag tar i dem, men vi får hoppas på det bästa.

Whohoo..?

Ibland förundras man över tillvarons beskaffenhet, ja ganska ofta faktiskt! Kan handla om allt möjligt, stort som smått. Just nu förundras jag över hur en roman som Strindbergs stjärna kan säljas för rekordbelopp till 14 länder ett halvår före den svenska utgivningen? Är detta sant måste det vara nåt PR-geni på Bonniers antar jag som ligger bakom, eller är det författaren? För romanens kvalité är det inte.

Ledsen Jan Wallentin, men tradigare äventyrsroman har jag aldrig läst. Slarvig, ojämn, ologisk, spretig. Och att titt som tätt hoppa över personliga pronomen som han och hon gör nödvändigtvis inte berättarstilen rapp! Långa utvikningar om Nazityskland skapar ingen homerisk bredd!

Huvudpersonen beskrivs som en gammal tablett/spritmissbrukare med krum rygg och med ett fårat nylle som inget tv-smink biter på, men han vadar raskt i iskalla kloaker, bryter flinkt upp gamla gravar och kånkar på tunga packningar och damer med bravur. (En typisk gammal gubbe alltså!) Och så plötsligt säger författaren att hjälten är 42 år. Va?? Gammal?? Dessutom förekommer inte så lite Salander-rip offs här och där vilket irriterar.

Men guuud vad jag gnäller! Måste ju erkänna att historien är klart kreativ och intressant, för jag gillar såna "whohoo-plottar". Men den hade vunnit på redigering. Bonniers la väl mer tid på PR-kampanjen utomlands.

Surtanten i fållan

Det här med att sitta på en träbänk och huttra under hotfulla regnmoln i en fålla för öldrickare, är inte det överskattat? Råsupande snorhyvlar, vinglande unga donnor på stilettklackar, anskrämliga grogghaggor och fyllegubbar med hängbuk. Alienationen är påtaglig och sängvärme med en kopp välling och en god bok förefaller paradisiskt lockande. Eller har jag gått och blivit en gammal surtant?

Inte ens vid solsken trivs jag i ölfållor. Skränet och skrålet; man kan knappt kommunicera. Jo, surtanten i mig firar triumfer. Och jag som vill se Tom Jones på Luleåkalaset (se gammalt inlägg), håhåjaja det blir en prövning. Eller så bestämmer jag mig för att ge kärringen i mig ledigt och omfamna knuffandet och fyllesnusket.

Det finns ju i och för sig ganska många trevliga och vanliga människor på festplatserna också, om sanningen ska fram. Vill du ligga med mig då? Oj, en liten tankevurpa där. Den låten fastnar lätt, även hos mindre barn. Lite bisarrt att höra åttaåringen tralla på just den frasen. Nåja, värre saker finns. Tyst med dig surtant!