Över himlavalvet spränger den vredagde Tor i sin vagn dragen av bockarna Tanngnjóstr och Tanngrisnir, svingande åskviggen Mjölner i sin eviga kamp mot jättarna i Utgård. Han har bältet meningjord på sig också, som han drar åt då och då för att bli starkare. Jo jo, ett sånt skulle man ha! Fast de bälten jag har verkar inte gå att dra åt så mycket, mer tvärtom.
Åska alltså. Det har varit en del av den varan hittills i sommar, och värmen har inte försvunnit än vilket den ju brukar göra när åskan går. Åska är mäktigt. Romantiskt när naturens vilda krafter släpps lösa. Minns några magnifika åskväder. En gång då jag bodde på tredje våningen i en etta med litet kök och blixtarna sprakade och knastrade lodrätt och vågrätt över en mörk himmel, och mullret dånade samtidigt. Ett annat åskväder iakttogs från en balkong på mitt gamla jobb; då var yngsta dottern hemma och såg en klotblixt passera genom köket. Eller som i barndomshemmet, när åskan gick, då blev väggen bakom telefonen svart när blixten passerade ner i backen.
I filmens värld är åskan nästan en egen rollfigur, oftst för att förstärka personernas kriser och den förtätade stämningen. Säger bara "One point five Gigawatts!!" (Doc i Back to the Future), The Shawshank Redemtion m fl mfl.
Blixtar och dunder, magiska under...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar