Studerade Elzahunden häromdagen där hon låg på bryggan i över en timme, 100% fokuserad på en abborre som retfullt låg nere vid bottnen lätt vispande med stjärten. Hon var som mesmeriserad och hypnotiserad om det nu är nån skillnad. Aborren med. Månne de hypnotiserade varann? Elza vispade också med stjärten. Svansen. Själv låg jag i trädgårdssoffan och vispade inte nämnvärt med stjärten vad jag kan minnas. Vid hemfärden, en stund senare var Elza tämligen dödstrött. Satt i baksätet med huvudet lutat bakåt och vände ögonen inåt. Jo-jo, det tar på krafterna att vara mesmeriserad.
Lite moderna penningsugna humbugisar skulle kunna kalla detta ett tillstånd av mindfulness? Minns hur några kollegor och jag satt och lyssnade på russin och hur jag med våld försökte hålla mig för skratt. Har så svårt för såna däringa självutnämnda gurusar typ Schenström. Att förutsätta att jag inte märker de små detaljerna i livet?! Att jag rusar fram genom tillvaron blind och döv och utan luktsinne? Förmätet! Jag har nyss insupit doften av mortlad kardemumma, inte det sämsta. Mycket bättre än russinljud.
Oj! Jag blev nästan skrämd av Karius blåa blick! :)
SvaraRadera