Smultronstället

Smultron. Gott. Minns i en svunnen barndom då smultron träddes på strå som sig bör. Stråbär. Varför heter jordgubbar strawberries på engelska? Måste ha skett någon evolutionsutveckling där smultron blev stora och tjocka. En mutation? Eller korsning? Säkert var det några munkar som råkade odla fram dem, brukar alltid vara munkar. Champagne och ädelost och jag vet inte vad brukar väl munkarna få cred för?

På min dagliga promenadtur har jag hur som helst sen en tid tillbaka spanat in dessa delikata smultronbär i en stenig slutting mellan järnvägen och bilvägen. Just de här bären är kanske inte så delikata; förmodligen så fullproppade med tungmetaller från trafiken att de skulle blixtra i micron om jag fick för mig att stoppa in dem där. Djupfrysta hallon blixtrar det om. De kommer nog direkt från Ruhrområdet eller Kaliningrad.

Dock föddes en idé i min enda trädgårdshjärncell: här ska hämtas smultronplantor som ska omskolas hemmavid. Sagt och gjort, plantor grävdes upp, togs hem och placerades på två olika ställen. Jag föll och halkade närapå ner i ett snuskigt dike under arbetet (vilket vållade stor munterhet hos somliga); slog i höften precis där jag har ont, men det är väl ett pris man får betala för att få smultron.

Nu brukar ju allt levande från växtriket skrumpna ihop och dö när jag tar i dem, men vi får hoppas på det bästa.