Whohoo..?

Ibland förundras man över tillvarons beskaffenhet, ja ganska ofta faktiskt! Kan handla om allt möjligt, stort som smått. Just nu förundras jag över hur en roman som Strindbergs stjärna kan säljas för rekordbelopp till 14 länder ett halvår före den svenska utgivningen? Är detta sant måste det vara nåt PR-geni på Bonniers antar jag som ligger bakom, eller är det författaren? För romanens kvalité är det inte.

Ledsen Jan Wallentin, men tradigare äventyrsroman har jag aldrig läst. Slarvig, ojämn, ologisk, spretig. Och att titt som tätt hoppa över personliga pronomen som han och hon gör nödvändigtvis inte berättarstilen rapp! Långa utvikningar om Nazityskland skapar ingen homerisk bredd!

Huvudpersonen beskrivs som en gammal tablett/spritmissbrukare med krum rygg och med ett fårat nylle som inget tv-smink biter på, men han vadar raskt i iskalla kloaker, bryter flinkt upp gamla gravar och kånkar på tunga packningar och damer med bravur. (En typisk gammal gubbe alltså!) Och så plötsligt säger författaren att hjälten är 42 år. Va?? Gammal?? Dessutom förekommer inte så lite Salander-rip offs här och där vilket irriterar.

Men guuud vad jag gnäller! Måste ju erkänna att historien är klart kreativ och intressant, för jag gillar såna "whohoo-plottar". Men den hade vunnit på redigering. Bonniers la väl mer tid på PR-kampanjen utomlands.