Allt kan hända på en utflykt

Har man "Roliga timmen" numera i skolan? Eller är dagens barn alltför luttrade och blasé för att tycka det är roligt att göra nåt annat än vanligt skolarbete på fredagseftermiddagen? När jag gick i skolan hade vi Roliga timmen på fredagseftermiddagen. På lördagmorgnarna hade vi "Bad" och sen fick vi ta helg, minns tydligt när jag för första gången vågade släppa kakelkanten och plötsligt kunde simma i 6-årsåldern, men det är en annan historia.

Roliga timmen gick ofta ut på att några i klassen (oftast vi fyra flickor) hittat på och tränat in en pjäs eller show som sedan uppfördes inför klasskamraterna (oftast de 14 pojkarna) och fröken. Hur roligt publiken tyckte det var är osäkert, men vi i planeringsgruppen hade kul.

Vid ett tillfälle hade vi hittat på en dockteaterpjäs som vi döpte till "Allt kan hända på en utflykt". Minns inte vad den handlade om, men så här i efterhand kan jag tycka att titeln är rätt djupsinnig för några lågstadieelever. Nå, vi skrev väl nåt sorts manus och tillverkade dockor. På rasten innan den stora premiären riggade vi upp stolar och filtar och grejer som en dockteater på katedern och gömde oss bakom detta med dockorna i spänd förväntan.

Till en början gick allt enligt planen. Dockorna spelade och vi gjorde till rösterna. Publiken var inte överförtjust. Kanske var intrigen aningen seg och, let's face it, hur kul är dockteater? Men så hände det.

Stolarna och filtarna började glida. Och som i slow motion såg de fyra kreatörerna skräckslagna hur hela härligheten rasade ut över katederkanten och brakade i golvet med ett öronbedövande dån. Snopna stod vi där med dockorna och betraktade den rykande ruinen. Det tyckte publiken var jätteroligt. Aldrig har väl 14 pojkar skrattat så gott åt dockteater. Jag tror vi drog en vals att det ingick i handlingen.

Jo jo, allt kan hända på en utflykt. Och så är det ju här i livet; allt kan hända. Faktiskt.