Silly

"Life is a game where we must act silly." (Lady Grantham a k a Dame Maggie Smith, Downton Abbey) Minns inte den exakta ordalydelsen, men något liknande var det. Håller med.

Årets sista dag, 2011 som så nyss var nytt är redan gammalt och närmar sig sitt slut. Som alltid präglas den här dagen av summering, eftertanke, melankoli, nostalgi, och lite undran över nästa år. Inte så lite melodramatisk alltså. Då behöver vi Lady Grantham; och se med distans på tillvaron. Inte så sällan är vi "silly" och ofullkomliga; mänskliga med andra ord.

Livet är paradoxalt nog en dypöl och a box of chocolate på samma gång. Men: "En gör så gött en kan" som Ralf Edström sa efter den där halv-volleyn i VM -74, och det räcker. Man får bjussa på tillkortakommanden och tramsigheter, och där emellan göra bra saker. Jag är lyckligt lottad och älskar livet.

Och äntligen fick de till det, Mary och Matthew!

Gott Nytt År!

Till havs

Jaha, nästa år, 15:de april, är det 100 år sen osänkbara Titanic gick till botten med fartygsorkester och allt mitt under sin storståtliga jungfruresa. Jojo.

De dagar jag tror på reinkarnation får jag för mig att jag var med. Förmodligen var jag en av tredjeklassarna som låstes in och följde med ner i det iskalla mörka djupet, jo för jag ogillar stora båtar och blir extremt sjösjuk. Skulle aldrig komma på tanken att åka finlandsfärja t ex., särskilt inte efter Estonia.

Sjösjukan slog till en gång när jag lurades iväg på hajfiske på Gran Canaria. Kräktes och satt som förlamad med tinningen mot ett järnrör i flera timmar, såg livet passera revy och tog farväl av detta jordeliv. Nå, vi gick inte till botten, och det fanns ingen fartygsorkester som spelade "Närmare Gud..", bara en irriterande figur ur besättningen med nåt slags sjögräs på huvudet. Kung Neptun eller vad han nu skulle föreställa. Han dunkade en stav i durken och ville ha pengar! Hade jag inte varit temporärt förlamad hade kung Neptun åkt på en fetsmäll så antivålds-pacifistisk jag är.

Just idag är jag inte sjösjuk, men illamåendet ligger ändå på lur p g a det överdrivna frossandet så här i juletid. Socker är ett starkt beroendeframkallande gift. Men detoxen får anstå till efter nyår.

Vacker melodi den där ...

Bra vibrationer

El-tandborsten. En avlång greppvänlig manick med vibrerande huvud. Såg en reklamsnutt för sådana härom dagen. Det var en de-luxmodell i tusenkronorsklassen med tripple pressure kontrollsystem och trådlös SmartGuide för optimal rengöring. SmartGuiden består i en liten display där en figur indikerar om du är och borstar på rätt ställe. Jag upprepar: borstar på rätt ställe

Fråga: vilket ställe brukar folk använda eltandborsten på??

Oh My God och dra på trissor, jag som i min oskuldsfulla enfald gått och trott att man borstar tänderna med eltandborsten och så kommer nu detta. I beskrivningen står: (förutom "tripple pressure") också "når djupt". Hade jag nu inte varit den Snövita Jungfrun av de Renaste Tankar hade jag kunnat misstänka att det var nåt snusk i görningen och ropat: Hallå! Moralens väktare eller anständighetskollegiet, någon, gör något! Vilken tur att jag är oförmögen att uppfatta osedesamma tvetydigheter.

"På rätt ställe"; tror tillverkaren att vi är idioter?!

Ord

För att få det avklarat eller "bortgjort" som vi säger här i krokarna: nej, Silvia bar inte vitt. Hon bar nåt aprikost quiltat från 80-talet. Jag hade fel och ingen annan som var med och tippade trodde heller på ett överkast.

"Bortgjort" i betydelsen avklarat är ett exempel på regionala specialuttryck som avviker från rikssvenska betydelsen eller helt saknas i rikssvenskan, och vid fikat idag nämndes fler sådana förträffliga ord. Som en service till eventuella icke-norrbottningar som förirrat sig hit följer här en liten ordlista. (Noteras bör dock att översättning är en svår bransch):

* motför
i jämförelse med, i relation till, än om
* ham (rimmar på dam, tam etc.)
mesig person, mähä, tillgjord fjant
* schtorham
en extremt mesig tillgjord fjant till mähä
* stömlig
klumpig, stapplig (bokstavligen)
* (ett)stömmel
socialt förstoppad buffelaktigt klantarsel, drummel, tölp
* pumla
ihåligt sfäriskt julgransornament i tunnaste glas. Minst en lossnar
från sitt fäste varje jul och slutar som en sorglig hög skärvor


Storham är för övrigt ett engelskt efternamn också! Se Josh Storham på facebook t ex. Men huruvida sagde Storham också är ett, är tills vidare okänt.

Intressant det här med lingvistik...

Klänningen!

"Tiden är som ett timglas i din hand
Där sekunder och minuter blir till år
Jag vill ha allt det jag får" (Nicklas Strömstedt)

Tiden har runnit iväg igen och i morgon är en annan dag, nämligen Nobeldagen, och traditionsenligt initierar jag härmed vadslagningen om färgen på Silvias klänning. Jag tror att den är... vit.

Tror att kungen också skulle vilja ha nåt oskuldsfullt vitt på sig, men vit frack är nog att hoppa över bord? Tänk om han skulle ta sig för att hoppa över bordet nu också (över skacklarna kan ha hänt eller?), som Robinson-Robban ungefär. Det vore ju överraskande. Kungen är ju blåblodig också, så blåmålat ansikte passar ypperligt bra. Blir nästan som en Avatar, eller de där spexarna Blue man group. Kan måla Silvia blå också, ja hela konkarongen inklusive pristagarna. Fast då borde drottingen ha en gul klänning så det verkar svenskt? Blir väl stollarna i SD glada. Kungen kan låna Tore Skogmans gamla blågula kostym kanske?

Nej, jag vidhåller mitt tips att klänningen är vit. Skriv vad ni tippar!

En frågesportare på resa

"Utaf alla folkslag är oemotsägligen intet något mera begivet på resor och utfärd
än de svenska." (Carl Hårleman 1746, citerad i bl a Sällskapsresan eller Finns det svenskt kaffe på grisfesten)
Må dä. Just den här svensken brukar dock inte vara så där överdrivet begiven, men har förvisso varit på resande fötter förlidna helg, och det ångrar jag inte. Tvärtom!

Att resa ensam har sina för-och nackdelar som det mesta här i tillvaron. Ger en skön känsla av oberoende och frihet men samtidigt är ju delad glädje dubbel glädje. Det är roligt att ha gemensamma minnen. Nå, som en klok person sa: "Den som gjort en resa har något att berätta", så det får man väl göra då. Här följer några iakttagelser:

1. Det finns så många trevliga människor! Och de dyker upp på de mest oväntade platser. Min resa har kantats av skyddsänglar i alla storlekar. Undrar om de uppfattade mig som en sådan?

2. Göteborg är en trevlig stad, men centralstationen är en knölig plats att hitta till hotell från. Ska skaffa en kompass, eller möjligen en smartphone med nån app.

3. Norwegian Air är ett trevligt flygbolag, men de borde eventuellt se över sin Safety on board-instruktionsfilm. En animerad historia där en barbieliknande mamma reser med sin son, till synes ensamma i ett plan, och med samma glada (psykopatiska??) leende tar på syrgasmask och korsar armarna över bröstet innan de tar rutschkanan ut. Jag var trött på dem redan efter första visningen. Å andra sidan; vad är alternativet? Vore kanske inte helt festligt att visa en realistisk flygkatastrof t ex från Cast Away eller Alive? Säkerhetsgenomgången som kabinpersonalen brukar visa på andra bolag är det ju knappast nån som lyssnar på, så kanske är den tecknade damen att föredra? Och visa gärna nåt annat än Pluto går i sömnen som underhållning.

4. Pampiga hotell: aaahhh! Mitt blå blod kommer i svallning i de breda trapphusen med mosaik och marmor i kristallkronors sken. Vill ha en frasande långklänning som i Downton Abbey! Mycket trevligt.

5. Att stå blickstill och krampartat le i 10 sek mot en tv-kamera är inte trevligt alls. Undra på att alla ser ut som nyutsläppta från dårhuset.

6. Under det att flygpersonalen rotade i "Cargo"så hela planet gungade efter en väska som var på villovägar tittade jag ut och såg föjande devis på ett plan från Malmö Aviation: "Se, upplev, älska." Precis. Det är som med Jansons frestelse, otroligt enkelt och samtidigt/därför helt genialt.

Ålder är relativt

Min synnerligen goda vän I citerade nyligen Marie Dressler: "Det viktiga är inte hur gammal man är utan hur man är gammal". Bra uttryckt Dressler! Senaste tiden har mycket kretsat kring just detta, med ålder och skillnaden mellan kronologi, biologi och psykologi. Kanske beror det på att undertecknad står vid livets mittlinje och ska till att göra avspark för andra halvlek. (Jo jag tänkte försöka dribbla mig över 100-årsmarkeringen.) Kronologiskt lär jag fylla 50 nästa år, biologiskt är jag kanske något äldre åtminstone vad gäller kondis, men psykologiskt är jag 30 i runda slängar. Eller 10. Eller 42. Jag bär alla mina åldrar i mig, och alla samexisterar.

Men visst är det märkligt hur livet susar förbi helt supersonic-aktigt? Ena stunden sitter man på stranden med ryggen mot solen och bygger sandslott (snarare slott av "blålera", känner lukten), nästa ska man välja KPA. Pension?! Redan??! Men jag är ju bara barnet? När blev jag vuxen och gammal?

Kanske blir ingen vuxen och gammal, man bara låtsas. Som Laura i Från Lark Rise till Candleford sa idag i tv: "går omkring och är lillgammal och låtsas vara vuxen". Men inuti sitter vi fortfarande i blåleran och känner solen gassa på den bara barnaryggen.

Fast det förefaller förvisso som om vissa har glömt. De har stelnat och blivit gamla på riktigt. Detta gäller dock inte min kära moder 91, som dansar till Elvis, ej heller min kära fader, 84 som trots svår sjukdom alltid har nära till skratt. Så det finns kanske hopp för mig.

Den fjärde dimensionen, tiden, är för övrigt en knepig sak. Såg på tv hur länderna vid ekvatorn roterar snabbare runt jordaxeln än vad länderna vid polerna gör. Intressant. Å andra sidan har de en längre sträcka att tillryggalägga på samma tid. Så dygnen går alltså inte snabbare där än här, vilket ju hade varit orättvist för exempelvis somalierna eller brassarna. Men nog går tiden fortare i takt med stigande kronologisk ålder? Timglaset rinner ut.

Därför: Lev och ha roligt innan det är för sent! Ålder är relativt.

Mörker

När man för (5-års)dagbok på sjunde året (dvs volym 2) slås man ofta av hur livet går i cirklar, jag gör samma saker år ut och år in. Det jag gjorde idag gjorde jag i fjol också på samma dag; satte upp belysningen i utegranen.

Som vanligt frös jag om fingrarna, som vanligt saknades grenar där de hade behövts och som vanligt hade den illvillige sladdtrasslaren varit framme och snott ihop slingan, nypor och lampor till en enda obegripligt snärjig härva. Det tog flera svavelosande haranger att reda ut den. Och eftersom Gud straffar somliga direkt lyste inte en lampa när jag till sist pluggade in den. Nå, så lätt ger jag mig inte, och en kort stund och lite skruvande senare så -sim sala bim- tänt vare här! Men det var bara en provtändning, får vara mörkt ett tag till för det är två veckor till första advent!

Här i på vischan är det förenat med livsfara att gå på vägen efter mörkrets inbrott eftersom gatubelysningen är ytterst svag och glest placerad, ja i det närmaste obefintlig. Det är reflexväst och diverse attiraljer på. Men det är fortfarande mörkt och att hålla i en ficklampa hämmar min naturliga armschwung. Schwungen ska man inte mixtra med. Pannlampa? Nja... den drar ihop hjärnan. Känns som man har ett sånt där krymt huvud från Papua Nya Guinea eller Amazonas eller var det nu var de hade såna som pynt.

Framkastade idén på jobbet att man skulle kunna linda in sig i en ljusslinga som kopplas till typ en cykeldynamo. Sen kunde man gnida knäna mot varandra under promenaden och därvid generera ström för driften. Eventuellt kan man komplettera med en roterande "saftblandare" (som traktorer har) på huvudet. Nej, min naturliga gångart skulle inte funka om man måste hålla ihop knäna. Ni vet, schwungen. Får nog besöka civiliserade trakter och promenera där istället.

Vem vet...

Det sägs att den moderna västvärldsmänniskan inte är så aktiv. Men när Rickard Ohlsson i tv småchittelichattar med deltagarna i VVM (mest för att få tiden att gå så det inte går åt så många frågor) verkar detta inte stämma det minsta lilla. För det är körsång, keramik, broderi, måleri, snickeri, riva, bygga, resa hit, resa dit, power yoga, zumba, core, cattle bells, simning, joggning, skidåkning, odling, sömnad, brukshundsklubbar, bokklubbar, konserter, smycketillverkning och scrap-booking och jag vet inte ALLT. Förutom att de studerar och jobbar som illrar också förstås. Om vi jämför med - låt oss ta mig - är skillnaden påtagligt alarmerande. De är glimrande aktivitetsfenomen i den snabba filen och jag är en säck potatis. Nu kanske det inte hade spelat någon roll om det inte hade varit för att jag ju själv kommer att stå där inom en relativt snar framtid.

Frågan är: ska jag erkänna att jag är en slö skam för mänskligheten, eller ska jag tänja på sanningen en aning?


Ohlsson: Jaha, hur ser en vanlig kväll ut för dig då??
Alt. 1
Jag: Intveeetja...ligger i soffan och glor på tv och äter glass.
Alt. 2
Jag: Jag brukar springa ett par mil, tapetsera om, läsa Sartre och komponera lite. Inget märkvärdigt, bara nån madrigal eller fuga i C moll.

Vad tycker ni?

Göteborg blir det alltså. Sist jag besökte staden ihop med min kära kollega L blev det stolligt värre. Åkte väl helt fel med spårvagnarna och hamnade i en mörk avkrok istället för hotellet. Där gick vi och drog våra resväskor, och hade inte ett gäng biljettkontrollanter (som vi först sågade som dryga glidare) visat vägen och till och med åkte med oss med bussen ända fram till hotellet samt sa till när vi skulle gå av och vinkade adjö, hade vi väl gått där än.

Tror jag tar taxi den här gången. Och håller mig till sanningen. Om jag nu får fram nåt annat än gutturala läten.

Trollungen från Borschtjärn

Hans kängor sjönk ner i den mjuka mossan och osynlig spindelväv strök kinderna där han smög fram i blåbärsriset mellan barkskrovliga trädstammar, grå stenbumlingar och motsträvig sly. Luften var mättad av doften av fuktig lav, barr, Skvattram och murknande stubbar, och en dimma vilade över vattnet som han nu skymtade. Målet för hans vandring: Borschtjärn, där trollen bodde.

Han stannade, såg sig omkring och lyssnade. En ensam storloms klagan hördes på avstånd men ett annat, svagare läte, steg upp från under en gammal stubbe, halvt dold under granris. Försiktigt lyfte han undan både stubbe och ris, och ett leende lyste upp hans ansikte. Där, på en bädd av björnmossa, låg en liten liten unge med rosa kinder, knubbiga ben och - en svans. Med valkiga händer lyfte han upp den lilla och stoppade in henne under storvästen.

Nu var det bråttom, för trollmor var aldrig långt borta. Med mössan djupt nerdragen över pannan och med ett stadigt grepp om västen med sitt innehåll, sprang han hukande hemåt i skymningen. Ljudet av förföljarnas tassande tramp tilltog i styrka, men han nådde människornas trakter, störtade in i stugan och stängde den tunga dörren mellan sig och natten. Han öppnade västen och tittade ner på den lilla trollungen som blinkade och log ett soligt tandlöst leende.

Som alla vet blir trollungar som hittats och hamnat i människors boning automatiskt adopterade och trollen avsäger sig all umgängesrätt. Svansen torkar och faller av nästan helt efter en tid. Det påstod min morfar åtminstone för det var han som hämtade mig, trollungen från Borschtjärn.

Vissa dagar kan man fortfarande tydligt se det trolliga arvet. På håret. Men svansen är och förblir borta. Eller..?

Djuret i oss

För ca 7 miljoner år sen reste sig de första homininerna på krumma ben och började bära sig åt. Evolutionen skapade människor, skilda från aporna och därmed var våra djuriska instinkter ett minne blott att sitta och klura på runt lägerelden i grottan.

Eller..? Frågan är: Hur djuriska är vi egentligen?

Alla som skyndar sig upp snabbare än blixten när man klantat sig och ramlat offentligt, t ex på en isig gata, och tittar sig omkring för att se om någon märkte det, alla ni: räck upp en hand. Jaha, det var några. Det är viktigare att komma upp snabbt och verka oberörd än att känna efter om man gjort illa sig. Sen kan man grimasera, svära och gnida det onda lite i skymundan.

Vad gör den som får en bit oxfilé i halsen under en nyårsmiddag? Ställer sig upp vid bordet vilt gestikulerande efter Heilich manöver? Nej, han smyger iväg och försöker hosta själv. Irrationellt? Kanske urgammal instinkt?

Detta kan vara en rest från vår tid som djur där att visa sig svag och skadad kunde innebära highway till att bli närmsta köttätares middag. Den svages status i flocken var ju dessutom inget vidare förmodligen; den svage hackades på(se denna bloggs artikelserie om hönorna Regenta och Lorta m fl). Alltså hölls god min om det gick. Och kände man att det var tok-kört gick man undan för att dö i värdighet och slippa bli uppäten i processen. Moderna djur gör gärna det fortfarande. Hundar, elefanter. Och människor.

R-Cortex, eller reptilhjärnan, styr oss som bekant i hög grad. Intellekt av - automatpiloten för grundläggande drifter på. Vi blir primitiva, aggressiva, förälskade? Djuriska. Det här evolverandet tar tid.

Den nakna sanningen

Mina kära kollegor och inspirationskällor på jobbet sådde dagens inläggsfrö under det att vi avnjöt, nåja, automatkaffet och gamla torkade aprikoser (mina,ingen annan ville ha) vid eftermiddagsfikat. Det talades om hur vi kvinniskor exponeras och utelämnas vid diverse medicinska undersökningar.

Någon nämnde t ex det högst osköna i att flera personer rotar runt ens icke vidgade cervix för att få fart förlossningsarbetet, och det obekväma, lätt surrealistiska i att ha en praktikant petande i fosterhinnorna under käcka tillrop från mer erfaren personal:"Kom igen nu! En gång till".

En annan berättade om cellprovstagningen from hell där kläderna förväntades tas av inför ögonen på personalen. Givetvis på vintern med trasslande långkalsonger och korviga strumpor.

En tredje kunde vittna om hur hon placerad i The Chair med benen i vädret förväntades skaka hand med en nytillkommen AT under lättsam konversation. "Hej hej, X heter jag och här har vi vulvan. Angenämt." Radion spelade inte Titta in i min lilla kajuta åtminstone. Alltid något.

En bubblare på genanta undersökningars tio-i-topplista är ett topless arbets-EKG på motionscykel. En klar rysare. Ju högre motstånd, desto högre svängningsfrekvens på "damerna". Testövervakerskan satt visserligen diskret och studerade diagram eller nåt, men fick då och då fästa elektroder som trillade loss p g a svängningarna. Nå, hellre pinsamt än sjukt.

Såg ett inslag på tv om naturalister igår; där kan vi snacka svängningar.

Bidéns uppgång och fall

Hygien - det är bra. Skulle egentligen kunna avsluta hela inlägget redan där, men det blir ju lite "rumphugget". Hade en intressant och rätt animerad diskussion om bidéns vara eller icke vara idag vid frukostfikat och vid lunchbordet (lämpligt nog, man får inte vara alltför känslig "fisförnäm" på jobbet). Somliga kunde inte riktigt förstå vitsen med att ha en dylik pjäs, och frågan är alltså, som herr L skaldade:

"Är det nån idé att ha en bidé?"

Man kan tycka att detta är en "skitsak", men jag vill härmed slå ett slag för bidén, gå i bräschen, ge bidén ett ansikte. Eller nja... kanske inte det sista.

Vad ska man ha den till? Jo, för att citera Crockodile Dundee: "for washing your behind". Med hjälp av en vertikalt riktad stråle spolar man alltså det allra heligaste. Från början grenslade man tydligen bidén; därav namnet som betyder ponny au Francaise.

Redan på 1700-talet grenslade de franska kungligheterna (vem annars?) den första bidén som såg dagens ljus, själva ur-bidén, och snart var de tydligen vanliga på finare bordellerna. Nej inte kungligheterna! Eller??

Kan tyckas onödigt att ha en bidé nu för tiden nu när vi har dusch, men man kan ju faktiskt vara nyduschad när behovet uppstår. Och att duscha igen är både besvärligt och energikrävande.

Under vissa veckor varje månad vore det ytterligt praktiskt för oss kvinnor att ha en vertikalt riktad stråle i närheten. Sparar både tid, kraft och toapapper. Herrar är ju ofta -hur ska vi säga- lite mer behårade, och kan ha svårt att bli helt rena och använder upp halva toarullen. Som det står på en internetsida: "Blödande sår kring anushålet är tyvärr alltför vanligt på grund av ihärdigt torkande med torrt toapapper" Ja I'm SORRY, känsliga ev. läsare, men det är ju sant! Spolar man först kan man torka med lite papper efteråt i stället.

Så det kan vara en god idé att ha en bidé. Fast en duschslang från tvättstället är faktiskt ännu bättre :) Så vi kanske låter bidén försvinna in i det förflutnas mörker ända. Ändå menar jag.

Cyber-kruppen slår till

Datorer. Can't live with or without them. Jag håller för sannolikt att jag fått åtskilliga grå hår de senaste dagarna på grund av datorer (eg. sättet jag handhar dem,men whatever). Det är mystiska uppdateringar, lösenord som inte funkar, mail som kraschar och försvinner osv osv. Höll inte på att ta mig in här på bloggen ens. Kan få krupp och eksem för mindre. AAAAHHRRGH!!##%¤

Har nätverket utvecklat en egen intelligens? Har den blivit en levande ondskefull organism som tar över och bekämpar mig? Skulle man kunna göra en film om. Man skulle kunna kalla nätverket Skynet och ett krig skulle pågå mellan maskinerna och människornas motståndsrörelse. Arnold S. kunde få en roll...Ja just det, himla James Cameron som kom på det först. (Sarah Connor i tvåan är annars bland det coolare man kan se.Vill ha hennes solbrillor. Tyvärr blev visst Linda Hamilton psykiskt sjuk i verkligheten? Nåt bipolärt-aktigt.)

Såg Inglourious Basterds nyss. Totalt skruvad och bitvis outhärdligt våldsam och blodig, givetvis. Störde mig mycket på Brad Pitts parodiska cowboy-figur med Gudfadern-manér, fast jag vet att det var meningen att man ska störa sig och det stör mig ännu mer. Den där Tarantino, han lämnar ingen oberörd han. Men jag kan tycka att det medvetet originella och konstnärligt oväntade har blivit så väntat när det är Mr Tarantino att det inte är originellt längre. Vill säga till honom: "käre regissören, vi har sett att du kan blanda om alla genrer och frångå alla mallar och ändå ge kängor till diverse samhälleliga företeelser. Hitta på nåt annat nu." Skulle han göra en "traditionell" film, DÅ skulle det vara oväntat. En eloge till C Waltz som spelade den obeskrivligt otäcke tyske officeren Landa, dock. Mycket mycket bra.

Nå, datorer var det. Ser med spänning fram emot morgondagen då jag, som kontoinnehavare i vår travklubb, ska fördela vinstpengarna från helgens V75 (GO M!!) via datorn. Vem vet vad som händer då? Kanske står där en terminator i dörren. Hasta la vista, baby.

Hybris och Nemesis

Skulle vara lite frän och beställde ett par jeans av det hotta märket. Tänkte att jag som gått ner lite borde väl kunna komma i de där snygga i en mindre storlek? Redan vid uppackningen förnam jag Nemesis hårda men rättvisa dom. Fick givetvis inte på mig brallorna, någonstans i ljumskhöjd var det tvärnit. Jojo, så går det när man förhäver sig. (Fast egentligen är det ju fel på storlekarna.)

Visst är det märkligt hur man blir nedtagen på jorden när man får för sig att man är nåt? När man t ex tycker sig köra bil som en cool typ, då växlar man genast fel så det rasslar eller gör nåt annat dumt. Och känner man sig sportigt spänstig och går en rask vinterpromenad så drattar man på ändan på ett övergångsställe till allmän beskådan. Skulle man i sann hybrisanda vara med i tv i någon frågesport -hm- blir det förmodligen bye bye på två raka. Tycker de där gamla gudarna borde ha nog med att hålla ordning på grekerna. Det kanske är det de gör när Greklands ekonomi är så usel?

jeansen packades ner lika snabbt som de kom upp och åker tillbaka i morgon. Undrar om det finns några andra snygga? Nu ska vi se...

Tranströmer och äggsträngen

Borde ge mig ut och motionera lite, nu när Ophelia tydligen ändrat sig och stannat hos sin Hamlet i Danmark eller vart hon nu tog vägen. Lugnare storm har jag aldrig sett. Det var väl de stackars Stockholmarna som fick lite regn på sig, helledud. Men det finns lite att bloggosofera om idag känns det som, så joggingen får vänta. Börja blogga sedan jogga.

Så fick han då priset, allas vår metaformästare Tranströmer. Faktum är att jag faktiskt gav till ett Whohoo! framför direktsändningen på nätet när Peter Englund kungjorde akademiens beslut. Tror att det var för att jag gillar att de vågade prisa en välkänd författare och dessutom svensk. Och för att jag ju faktiskt läst lite av honom. Med betoning på lite, men ändå. Hörde en bra tranströmsk formulering:

"Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta."

Mmmm. Härligt rysligt det där sista. Men kostymen sys i det tysta. Så snyggt! men är det dikt? Mja..gränsen mellan prosa och lyrik är högst flytande här och det känns rätt bra. Vårt eviga fackindelande är överskattat ibland.

Dock skulle det behövas lite av det i min "smyckelåda". Är knappt nån låda och grejerna är knappt smycken, men what ever. En otrolig röra är det i alla fall, inte alls feng shui-mässigt. Lyfter jag upp ett halsband följer det med tio andra grejer i en stor härva. Tänk om man skulle hänga alltihop om halsen och gå på jobbet? Den dag man blir ännu mer dement gör man väl det förstås.

Till sist vill jag härmed genomföra en liten undersökning; finns det någon där ute som står och pillar bort den vita slemsträngen i äggulan när ni knäcker ägg till exempelvis en sockerkaka? Jag vill gärna göra det, aningen tvångsmässigt, för jag tycker den är läskig. Och så sörjer jag lite över de obefruktade äggens öde att bli sockerkakor istället för kycklingar. I morse la jag dock band på mig och lät strängarna följa med i smeten.

Nu ska jag lägga på en rem och vara lite sträng mot mig själv. På med gympadojorna.

Sweet

Slås av hur obildade somliga är. Med "somliga" avses yngre glassare i tv som gärna vill framstå som briljanta och mångkunniga. Förvisso är dessa egotrippade fenomen extremt drivna och duktiga på att höras och synas, och är verbala så IN i... ja ni vet var. "Tänk va skicklia di ä"! (fru Storch,Sällskapsresan*)

*upplysning för den något obildade

Lätt chockad konstaterar jag att smarte intellektuelle megaegot Alex Schulman inte känner till The Sweet. I utmärkt roliga programmet Vad hände med... placerade sig The Sweet överst på Jonas Gardells lista. Herre Gud! Här levde man i villfarelsen att alla kände till introt till Ballroom Blitz: "Are you ready Steve? Aha. Andy? Yeah. Mick? Okey. Well alright fellows, well let's GOOO". När man ska iväg nånstans säger man ju are you ready Steve. Väl?? Nej okej då, jag är ju gammal och detta utspelade sig på äldre stenåldern, okej då.

Jag och min gamla vän och vapendragare C var stora Sweet-fans på det glamrockande 70-talet. Båda var kära i Brian Connoly (sedermera ihjälknarkad) för sångaren var ju alltid sötast. Tvåa kom Steve Priest. Sen kom ingenting - ingenting och sen möjligen Andy Scott. Mick Tucker var utstött och bespottad, för trummisar var alltid fulast. Han vek förresten ut sig i tidningen Poster när det begav sig, med själva "trumpinnen" i närbild och allt, visade de i kvällens tv-program. Ja jisses.

I ännu yngre år fick jag nöja mig med trummisarna för storasyrran hade monopol på sångaren. Därför roffade hon t ex åt sig Davy Jones och jag fick dras med Mickey Dolens i The Monkeys. Men det gjorde inte så mycket. Var glad för att jag fick vara med överhuvudtaget. När vi lekte tjuv och polis fick jag bara vara med om jag låg och var död, men det var roligt att få vara med. Ropade ibland att jag var död för säkerhets skull så de inte skulle glömma bort mig och börja leka nåt annat.

Såja! Nu vet kanske några fler vilka The Sweet var.

Återvinning

Har märkt att mycket här i världen kommer tillbaka. Kanske är det så att ALLT kommer tillbaka. Goda gärningar - mindre sympatiska handlingar. Om inte i det här jordelivet så i nästa om man nu är lagd åt det reinkarnationella tänkandet, trots att mycket verkar vara hopplöst förlorat/gudskelov avklarat för evigt.

På ett mer prosaiskt plan kan vi i veckan notera smörets come-back, åtminstone stod det på Coop några kartonger vars innehåll snabbt krympte (för "krömp" heter det ju inte) i takt med att förbipasserande kunder, jag inkluderad, norpade åt sig smörpaket.

Modet går ju som bekant i cykler också; otvättade jeans, rejäla shapingtrosor à la 40-talsHollywood, stora brillor, små brillor osv osv. Vem hade vidare väl kunnat tro på plastmattans renässans? Såå hotta och svindyra. Trendisarna har ju hotat med furuns återkomst också och det kommer garanterat, nu när alla vitmålat för dyra pengar. Snart går man väl och krullpermanentar sig också.

Nåt annat som envisas att komma tillbaka är höstens regn. Sällan har väl vår landsände hemsökts av ett blötare septemberväder? i morgon lär det vara dags igen. Regnvädret sätter sig lätt på insidan också, i själen.

Har tidigare resonerat om möjligheten att våra själar ingår i nätverk som återkommer i parallella världar eller olika liv. De vi känner oss besläktade och/eller bekanta med är del av vårt nätverk. Kanske inte.

Räven har kommit tillbaka. Ja ja, det kan vara en annan än i fjol, men potäjtos - potatos. Den kom, sågs och skällde gällt och hostande på rävars vis. Ville väl ha "en köörv" som kommandoran från fattigstugan sa. Hon hade nog ingen vidare karma att hänga i julgranen för kommande liv.

Här ligger ett smörberg begravt i mossen, eller: Vem tog smöret

The stars are not wanted now: put out every one;
Pack up the moon and dismantle the sun;
Pour away the ocean and sweep up the wood.
For nothing now can ever come to any good.

(W.H. Auden)

Nja, vi behöver kanske inte släcka varenda stjärna och montera ner solen, men visst är det sorgligt att korna plötsligt producerar mindre och att detta, plus LCHF-dietens utbredning, förorsakat att smöret tagit slut? För det beror ju på det. ELLER???

Hur kan detta akuta problem uppstå uppenbarligen totalt oväntat? Och att äta-fett-trenden skulle vara boven i dramat; men kom igen!? Jag finner detta, om uttrycket ursäktas, aningen svårsmält.

I alla affärer gapar smörhyllorna tomma samtidigt som det i Europa varje år produceras 500 000 ton EU-smör som ingen vill ha. Märkligt. Har någon snott vårt smör för att vi ska käka upp EU:s växande fettberg? Vem har tagit smöret?? Är det Anders Borg? Sitter han på smöret med sin hästsvans och skrattar ett illistigt skratt? Har han smörat för EU:s ministerråd och sålt smöret till Kina och tappat pengarna för att få oss att köpa smör från berget? Vem vet.

Eller är det bröd-, potatis-, pasta- och risproducenternas centralorganisation som vill få oss att käka mer kolhydrater? Kanske en ondskefull superskurk? Kossornas fackförening? Margarinets vänner?

Ko-nstigt är det i alla fall.

Strömmar och drömmar

Älven har saktat ner något idag; strömmen är inte fullt lika strid. Ändå susade en and förbi i 20 knop nyss, persade förmodligen. Tyckte den nog var roligt.

Gamle Herakleitos tog sig en liten funderare en gång och myntade de bevingade orden att man aldrig kan bada i samma flod två gånger. Det strömmande vattnet byts ut och är ständigt på väg nån annanstans precis som tiden som strömmar förbi. Ögonblick följer ögonblick och bildar sekunder, minuter, årtusenden. Allt är föränderligt och förgängligt. Dystert? Tja, det är ju höst.

Vi är inte samma människor jämt heller. Förutom att vi successivt byts ut på cellnivå och rent fysiskt är utbytta helt och hållet med (o)jämna mellanrum så är vi dessutom olika individer vid olika tillfällen. Kameleonter. Skådespelare i dramat. Och det är väl tur?! Tänk om man gick omkring och var oförändrad och exakt likadan jämt, fy vad trist. Ibland har man huvudrollen och ibland agerar man statist eller rekvisita; i komedier och tragedier. Det är ju i samspel med andra föränderliga individer som vi antar olika skepnader, allt är interaktivt. Undermedvetet oftast förstås?

När vi drömmer står vi som bekant i kontakt med vårt undermedvetna. Som biskop Claes-Bertil Ytterberg uttrycker det: "Om natten stiger vi på ett tåg till det okända". Det kan väl hända, fast den som är medveten om sina drömmar kan nog rätt snabbt känna igen såväl tåg som konduktör och koda av meddelandena. Mental storstädning kan man kalla det; bearbetning, sortering, belysning. Alla våra jag uppenbarar sig och berättar viktiga saker om oss för oss själva.

Än så länge har ingen kommit på hur man projicerar våra drömmar på en duk eller in i en dator och det är man tacksam för! Vill inte drömma på Youtube. Drömmarna förändras också konstant i takt med de konstanta svängningarna våra liv.

Dante, den muntre spelevinken, tyckte vi borde ta oss i akt och finna den rätta vägen genom helvetestratten i hans Commedia. Vet inte det jag, vi ska nog passa på att ha kul och leva medans tid är. Livet är vackert just för att det är förgängligt.

Jägarna 2

Vill inte verka snobbig, och det är som att svära i körkan, men Peter Stormare är inte bra i Jägarna 2. Ber om ursäkt, han är säkert en förträfflig person, men han spelar över i vanlig ordning. Lite mindre kanske den här gången eftersom rollen är något åt det mer realistiska hållet, han byter exempelvis inte ut ögonen på Tom Cruise, men ändå. Och hans väsande drives me nuts!

Varje gång det i en amerikansk rulle förekommer en extremt utflippad galning till vetenskapsman eller livsfarligt tokig mekaniker som med rullande ögon viftar med en skiftnyckel i nån underjordisk håla, gärna svensk, tysk eller rysk; vem spelar rollen om inte Peter Stormare. Han har hamnat i det facket.

Frågan är: får han rollerna för att han spelar över så bra (?) eller har han på grund av dessa roller svårt att gå ur karaktär när han ska spela mer normal? Vad kom först; galningen eller Stormare?

Rolf Lassgård var bättre. Rätt bra faktiskt. Men den unga killen som spelade sonen Peter var bäst. Bra gråtare, släkt med Helena Bergström? Men snälla Kjell Sundvall, den här Juha Valjakkala-look-aliken, vad tänkte du där? Parodi? Nu var ju filmen kliniskt ren från humor, så han kanske får stå för det oavsiktligt komiska.

Jägarna 2 var ok, inte mer. Ja ja, jag är väl en snobb då.

Surfisk och Jesus

Carl Th Mörner skrev i en uppsats 1895 om det i nordliga Sverige säregna bruket att konservera fisk: "För all slags surfisk utmärkande är emellertid dels dess lindriga saltning, dels den färdiga varans intensiva lukt, som kommer den därmed icke förtrogne att ofrivilligt rygga tillbaka."

I går stod surfisk på menyn och det ryggades lite till kvinns. Eftersom surströmming aldrig förekommit i vare sig mitt föräldrahem eller i mina föräldrars föräldrahem är denna pikanta rätt en främmande fisk i min matkultur. Därför krävs viss tillvänjning vilket jag ägnat mig åt lite sporadiskt under årens lopp.

Har gått från att inte kunna vistas i samma lokal till att uthärda stan...doften, och igår slank det ner en halv filé på mjukt tunnbröd. Uppblandad med smör, potatis, rödlök, crème fraiche, tomat och västerbottensost. Gott? Nja... jag är ledsen surströmmingsakademien, gott är det inte. Smaken i munnen dagen efter är inte heller god.

Är dessutom lite misstänksam mot föda där inte ens sjukdomsalstrande mikrober överlever. Stafylokocker, listeria och andra står sig slätt så risken för matförgiftning är minimal, vilket ju är positivt antar jag. Däremot får entusiasten stå ut med lite PCB och dioxin.

Syrad mat är ju annars som bekant ett mycket gammalt och globalt sätt att bereda mat på. Redan 5000 fKr höll man på och joxade. Kanske Jesus Kristus själv gjorde sig en tilla vid den sista måltiden? Han delade ju också ut några fiskar från Genesarets sjö till det hungrande folket; var den rent av jäst? Kanske var det därför den räckte så långt. "Tack, det är bra" sa det hungrande folket och ryggade tillbaka.

VM-auror

Friidrotts-VM i...det där stället i Sydkorea (Daegu 2,5 miljoner inv. tack Google)pågår för fullt. De svenska resultaten är tämligen blygsamma vilket ju är rimligt för ett litet pluttland i norr, men det gör faktiskt inte så mycket. Största behållningen är inte resultaten utan deltagarna. Inte deras prestationer, hur fantastiska de än är, utan idrottarnas karisma.

Alla som deltar är givetvis mycket duktiga idrottare men det finns några som har något mer, en strålande aura, star quality. En storhet som människor. Några exempel:

*Jason Richardson, USA. 110m häck. Aldrig har väl en coolare varelse setts forcera häckar på löparbanorna? Vore jag filmmänniska i Hollywood skulle jag kontakta killen omedelbums. Det är något överjordiskt med honom; nåt sorts upphöjt lugn. Skriv ihop en Jesusroll någon! Dessutom tar han guld. Visserligen efter att vinnaren diskats, men ändå.

*Oscar "Blade Runner" Pistorius, Sydafrika. 400m. Dubbelt benamputerad vid 11 månaders ålder. Människan kommer för det första trea i försöket och springer sedan VM-semi på 400 utan underben. Hatten av för honom och för teknikerna som utvecklar proteser. Dock imponerades jag mest av hans verbala förmåga efter loppet. Vilken vältalighet och ödmjukhet!

* Koji Murofushi, Japan. Guld i slägga. Så vänlig, lycklig, okonstlad och verserad. Med en utstrålning som går rakt genom tv-rutan rätt in i hjärtat på tittarna. En gentle giant. Extra rolig var också intervjun med hans svenska tränare Tore som växlade svenska och engelska så galant.

Än så länge har jag inte fastnat för någon kvinnlig atlet (möjligen Alison Felix), men det kommer nog. Och på tal om fastna så får vi innerligt hoppas att dessa tre är rena från otillåtna substanser och ojusta metoder och inte fastnar i någon kontroll. Hörde en nedslående rapport om att så gott som alla stora är dopade. Vägrar tro det.

Inte Jason, Oscar och Koji. Snälla!

Blöt, glad och bara svamp i huvudet

Innan nån nu börjar fantisera iväg åt helt galen tunna får jag väl avslöja att det var en kollega som sa att hon varit blöt och glad och haft huvudet fullt av svamp. Hade förstås varit ute i regn och plockat svamp. Lät roligt i alla fall. En annan kollega drog en fredagsfräckis (liten tradition), som jag har glömt förstås för min hjärna förmår inte lagra roliga historier, men den lockade också till skratt. Var nåt med en gestikulerande snickare och ett äldreboende. Skratt är bra. Rent av livsnödvändigt.

Skratt, fysiologisk process hos människor som kännetecknas av en rad hastiga ut- och inandningar tillsammans med rytmiskt växelvis spända och avslappnande stämband som tillsammans ger upphov till ett karaktäristiskt ljud. (Wikipedia)

Jag tror att jag inte VILL komma ihåg för då slipper jag berätta roliga historier. Känner mig dum och pinsam. Ofta är det pinsamt att lyssna på roliga historier också för man förväntas skratta. Min kollega på fredagarna är dock aldrig pinsam och historierna är nästan alltid roliga. Hej, I! :)

I Allers (jag är mångårig prenumerant) finns en avdelning med läsarnas roliga historier, "Skratta med Allers". De är hysteriskt roliga för de är så otroooligt dåliga eller saknar poäng helt och hållet. T ex. :

"Två paraplyn i ett paraplyställ får plötsligt sällskap av en käpp. -Titta! sa det ena paraplyet... en nudist!" Inte andas man så hastig ut och in och spänner stämbanden av den?

Nåja, ibland kan det faktiskt vara lite småroligt:
"Varför är fingret på statyn elva tum? -Jo om det hade varit tolv tum hade det varit en fot".

Eller: "Två väninnor sitter och pratar. Den ena säger: Tänk, när jag dricker kaffe kan jag inte sova. -Med mig är det precis tvärtom. När jag sover kan jag inte dricka kaffe."

Ett tvärsäkert sätt att få sig ett gott skratt är ju annars äkta snubbel/förnedringskomik i Wipe-out i femman. Förvånas alltid över att jag skrattar så råhjärtligt när de spektakulärt studsar av bollarna ner i vattnet. Men deltagarna bjuder ju på det. Heder åt dem.

Bagateller. Eller?

Meningen med livet tänkte jag ta och reda ut nu så här på Elvis Presleys dödsdag (tänk 34 år har gått!). Eller så berättar jag vad som är aktuellt på tv. Jo, när sommaren börjar övergå i...sensommar, händer det grejer i tv-tablån. Gamla godingar säsongsstartar (Go'kväll, Halvåtta hos mig, House etc.) och en del nya alt. nygamla program ser dagens ljus.

På lördag börjar t ex Gäster med gester som legat i träda sen förra seklet (1998). Under 80-talets senare hälft var Gäster med gester ett obligatoriskt inslag på fester av alla slag. Alla skrev charader och la i en skål. Var och en drog en lapp och gestaltade med stor inlevelse. Ibland glömde publiken bort att det pågick och ägnade sig åt annat medan charadören krumbuktade sig, särskilt om timmen var sen, men det gjorde inte så mycket.

En spännande premiär är Kommissarie Banks. Peter Robinsons deckarhjälte har blivit tv-serie och piloten visas alltså nu. Huvudrollen Alan Banks spelas av en absolut favorit, Stephen Tompkinson, vars tolkning av den olycksaligt tragikomiske gruvarbetaren och trombonisten/clownen Chuckles i Brassed Off alltid får mig att gråta och le på samma gång. Och jag som är så hårdkokt. Ett centralt tema i den filmen är nog för övrigt just meningen med livet.

Har möjligen länkat till det här klippet på Youtube tidigare, men what the heck. Stephen Tompkinson har ett sår i pannan och tårarna trillar längs kinden. Ladies and gentlemen: Danny Boy.

Jobbdags

Semesterns sista skälvande minuter är här. (Redan! Vart tog de sex veckorna vägen?) Himlen mörknar ety Sommaren 2011 nalkas sitt slut. Det har varit en varm och solig sommar så hjärnbatterierna ska väl vara hyfsat laddade med alla -miner, -finer och -liner kan man hoppas. Mestadels har ledigheten ägnats åt att bara finnas till, vila och kontemplation. Måste göra ingenting ibland för att kunna göra nånting sedan. Som John Ronald Reuel så klokt skaldade:

"Rain may fall and wind may blow,
and many miles be still to go,
but under a tall tree I will lie,
and let the clouds go sailing by."

Har spenderat en del tid under a tall tree, närmare bestämt den ståtliga hängbjörken vars gröna draperier vajar för vinden och vänligt stryker ens hår och hud. Och åtminstone delvis döljer en för världen. Rogivande!

Stadsfestivaler är sällan rogivande. Men ni vet, kontraster! Legenden Tom Jones spelning besågs planenligt och det är jag glad för. Neonskylten för badhuset som sken till höger om scenen med ordet BAD hade inget med showen att göra. Hade Mr Jones sett den hade han kunnat vitsa till det, men nu fick ju jag göra det istället. Showen var bra, en särskild eloge till blåssektionens tre gentlemän och deras spex, och 71-åringens röst är fortfarande mycket bärig. Troskastandet var förvisso pinsamt, och jag fick titta bort lite och tänka på annat, men var nog skämtsamt menat. Eller? En och annan rullator syntes ju bland publiken, kanske var det nån av pantertanterna som slängde underbyxorna?

Nu är dock en annan herre på ingående. John Blund.

En språkdröm

Drömmar - budskap från/om oss själva till oss själva. I natt har jag, ombord på ett besynnerligt futuristiskt tåg, upplyst en stockholmare om att Norrland inte är ett landskap och att norrländska inte är en dialekt. Jag förklarade mycket pedagogiskt att säga att någon talar norrländska är lika absurt som att säga att någon talar svealändska eller götaländska. Mer absurt faktiskt eftersom Norrland utgör mer än halva Sveriges yta och består av nio olika landskap.

Den här koloniala bunta-ihop-mentaliteten som kontinuerligt underblåses av diverse nollåttor och annat patrask i tv är förstås vanvettigt irriterande och vittnar om stor okunskap. Att slöddret som bor i norra Sverige är ännu dummare förvärrar saken än mer, för vi har ju gått på myten om "en plats på jorden där solen aldrig ler" och sån skit.

Nå, åter till de rent lingvistiska spörsmålen. I vaket tillstånd fortsatte jag fundera lite till och insåg hur felaktigt det är att prata om "dalmål", "skånska", "gotländska","norrbottniska" etc. Målen skiljer sig ju ofta åt rent dramatiskt från by till by, ja rent av från person till person. Man kan inte bunta ihop alla människor efter landskap. Man kan inte bunta ihop människor överhuvudtaget.

Vi är olika och det är ju för väl! I litteraturens värld spås ofta att mänskligheten allt mer kommer att präglas av elitism och likriktning; de icke-önskvärda sorteras bort och opersonligt felfria människor klonas fram. Olika sorter, övermänniskor och undermänniskor. Inget önskvärt framtidsscenario. Jag vill inte ha en klon av mig själv. Fast, det är klart, ibland vore det praktiskt!

Varför satt jag förresten på ett futuristiskt tåg i drömmen? Jo, det vet jag, men det behåller jag för mig själv.

Adrian och ormen

I Emil i Lönneberga-böckerna förekommer en anekdot som jag gissar är hämtad direkt från Astrid Lindgrens egen verklighet, nämligen den om Adrians brev från Amerika.

Adrian emigrerade till Amerika som så många andra smålänningar och hans familj i Backhorva väntade på brev. Väntan blev mycket lång och när brevet äntligen kom, 20 år senare (?), gömdes det undan och ingen fick veta vad det stod. Inte förrän Emil ropade in den där sammetsasken som Anton tyckte var totalt värdelös på auktionen i Backhorva, för vad låg i asken om inte Adrians brev.

"Jag har sitt en björn. Godbaj för denna gong." stod det.

Nu har inte jag sitt nån björn (fast det luktade faktiskt rovdjur vid vägen), men jag har sett en huggorm! Jo, mitt livs första levande huggorm i vilt tillstånd. Detta historiska ögonblick inträffade idag vid min dagliga promenad. Ormen ringlade vid stället där vi hämtade smultronplantor (som förresten verkar stendöda, RIP) och var hårt ansatt av myror. Fascinerande varelse. Jag är inte rädd för ormar tack och lov. Min mor (90+) är det inte heller, var på Gran Canaria härom året och fick två jätteormar kring halsen på nån show. Go morsan!

Här på vischan finns det många djur som bekant, bl a ett gäng minkar. De grejade på under landgången till bryggan i förrgår. Såg mycket lustiga ut.

Och det var allt från naturrutan. Godbaj för denna gong.

Allt kan hända på en utflykt

Har man "Roliga timmen" numera i skolan? Eller är dagens barn alltför luttrade och blasé för att tycka det är roligt att göra nåt annat än vanligt skolarbete på fredagseftermiddagen? När jag gick i skolan hade vi Roliga timmen på fredagseftermiddagen. På lördagmorgnarna hade vi "Bad" och sen fick vi ta helg, minns tydligt när jag för första gången vågade släppa kakelkanten och plötsligt kunde simma i 6-årsåldern, men det är en annan historia.

Roliga timmen gick ofta ut på att några i klassen (oftast vi fyra flickor) hittat på och tränat in en pjäs eller show som sedan uppfördes inför klasskamraterna (oftast de 14 pojkarna) och fröken. Hur roligt publiken tyckte det var är osäkert, men vi i planeringsgruppen hade kul.

Vid ett tillfälle hade vi hittat på en dockteaterpjäs som vi döpte till "Allt kan hända på en utflykt". Minns inte vad den handlade om, men så här i efterhand kan jag tycka att titeln är rätt djupsinnig för några lågstadieelever. Nå, vi skrev väl nåt sorts manus och tillverkade dockor. På rasten innan den stora premiären riggade vi upp stolar och filtar och grejer som en dockteater på katedern och gömde oss bakom detta med dockorna i spänd förväntan.

Till en början gick allt enligt planen. Dockorna spelade och vi gjorde till rösterna. Publiken var inte överförtjust. Kanske var intrigen aningen seg och, let's face it, hur kul är dockteater? Men så hände det.

Stolarna och filtarna började glida. Och som i slow motion såg de fyra kreatörerna skräckslagna hur hela härligheten rasade ut över katederkanten och brakade i golvet med ett öronbedövande dån. Snopna stod vi där med dockorna och betraktade den rykande ruinen. Det tyckte publiken var jätteroligt. Aldrig har väl 14 pojkar skrattat så gott åt dockteater. Jag tror vi drog en vals att det ingick i handlingen.

Jo jo, allt kan hända på en utflykt. Och så är det ju här i livet; allt kan hända. Faktiskt.

Jamis

Min kära svägerska tipsade om ett bloggämne: pyjamasen, närmare bestämt den under 60-talet så frekvent förekommande silkespyjamasen. För visst kallades den väl så? Den slinkiga gärna ljusblå tvådelade historien med långa ärmar och ben? Var ju knappast silke, snarare rayon eller nåt, är ju inte så bevandrad i textilier, men den var liksom blank och silkeslen och hade ett tungt fall.

Vi som hade förmånen att växa upp under detta excellenta decennium kröp ofta ner under överlakan som noga vikts över täckets överkant, iklädd detta plagg. På morgonen var allt ett enda trassel, överlakanet gärna tvinnat och virat runt kroppen några varv. Kanske för att det blev varmt i silkespyjamasen och vi snurrade och sparkade av oss? Kuddarna var fyllda med fjäder/dun vars pennor stack ut genom kuddvar och örngott och in i kinden; madrasserna var fyllda med tagel. Undra på att sängkläderna var en enda härva på morgonen.

Pelle på Saltkråkan hade bestämt en silkespyjamas. Kanske Tjorven också. SVT har inte visat Vi på Saltkråkan i sommar, synd. Men då vänder man sig till Youtube.

Nuförtiden har jag ingen pyjamas för det är knöligt och varmt trots att överlakanen är utbytta mot praktiska påslakan för många decennier sen. Säger som Marilyn Monroe: "det enda jag sover i är några droppar Chanel no 5". Fast det gör jag ju inte heller. Ingen parfym luktar nämligen gott på mig! Måste vara nåt fel på reptilhuden. Är tacksam för tips på goda dofter!

Det obegripliga

Det mesta är sagt förstås, om det obegripligt brutalt vidriga. Bombattentat och massmord. Alla dessa ungdomar som i god tro närmar sig en "polisman" som skjuter dem en efter en, två gånger var för säkerhets skull. All smärta, allt lidande. Även för de som överlevde och de som på andra sätt blev inblandade. Det går inte att förstå.

Mördarens självgoda arrogans är outhärdlig, hans belåtna flin. Egentligen skulle ingen skriva om honom för det är ju det han vill, att bli omskriven och ihågkommen. Berömd. Det måste reta honom att förhandlingarna sker bakom lykta dörrar. Givetvis är han totalt galen, en psykopat. Hur blev han sån? Min hypotes är ju att ingen bäbis föds ond, och att ondska inte är en demon med bockfot och horn som tar oss i besittning, så vad gick snett?

Och ute lyser solen som om inget har hänt. Och det är ju just det; jag vill tro att det goda överväger det onda. Kronprinsen i Norge talade om att vi väljer. Vi kan välja det goda tillsammans. Ingvar Dojan Karlsson sa: "du har gjort oss illa, mycket illa, men du ska inte tro att du kan besegra oss." Och Sam sa till Mr Frodo: "there is some good in this world Mr Frodo- and it's worth fighting for".

På spaning efter det hår som misspryder

Har vid något tidigare tillfälle resonerat kring trådformiga proteinutväxter sprungna ur hårsäckar i hud hos ordningen däggdjur, dvs hår. På förekommen anledning (hade bikini på idag) återkommer jag till detta i dagens betraktelse.

Rådande kvinnliga skönhetsideal i åtminstone vår del av världen dikterar som bekant rikligt med hår på huvudet och i princip noll-hårstolerans på övriga stora och små ställen. Detta innebär ett evigt krig mot naturen medelst diverse vapen så som hyvlar, elektricitet, laser, krämer och inte minst vax.

Själv har jag en gång testat vax för den snåla hemmavaxaren. I bikinilinjen. Mitt råd för den som vill prova: LÄS HELA MANUALEN, det gjorde inte jag. Glad i hågen greppade jag spateln och smetade in, rätt rikligt, där jag tyckte det växte alltför frodigt och väntade enligt instruktionen. Sen skulle allt bort som genom trolleri. Bara att skrapa, geschwint och bra. Gick inte. Tog i allt hårdare med skrapan med växande panikkänsla, men det satt som berget. Vad gör nu en smått hysterisk hemmavaxare med ömmande ljumskar blåa av intorkat vax? Rådfrågar någon? Nix,kan själv.

Ut i tvättstugan, halvnaken och desperat, tömde medicinskåpet på kemikalier och tog med allt vad huset kunde uppbringa av svampar och borstar. Sen gneds och gnuggades det med allt från tvål, aceton och dilutin till kemisk ren bensin. Inget hjälpte. Gråtfärdig och övertygad om att vaxet skulle sitta i evig tid lästa jag till sist instruktionen och voilá! "Ta bort eventuella rester av vaxet med medföljande för ändamålet avsedda våtservetter". Va? Kollade i kartongen och vad ligger i botten om inte för ändamålet avsedda våtservetter! Med några tag försvann allt vax, snacka om trolleri. Vad de där servetterna innehöll vete tusan, men effektiva var de. Håret var dock kvar, lika missprydande som förut.

Delvis skinnflådd och knallröd svor jag en helig ed att aldrig vaxa bikinilinjen själv igen, med eller utan våtservetter. En till mig närstående person provade på brasliansk vaxning innan en utlandsresa. Det var tydligen inte skönt. En kompis som väntade på sin tur backade ur när hon hörde vrålet.

Ja se hår, är till bekymmer för lurvig som för flint.

Dypöl

Den gamle räven Geoffrey Chaucer, tillika den engelska litteraturens fader, lät en av sina karaktärer (en präst) i sitt berömda verk Canterbury Tales fälla detta käckt uppmuntrande yttrande: "Livet är en dypöl där människan måste vada genom gyttjan bäst hon kan; där ondskan alltid söker efter en, och ondskan alltid hittar fram." Jag tänkte om någon av er där ute skulle få för er att känna er glada och nöjda med livet. Ska vi nog ta ur er.

Närå, jag hajar Chaucer! Kängan var riktad mot det hycklande prästerskapet, vilket jag finner högst underhållande, och dess svavelosande predikningar. Ulvar i fårakläder många av dem, inte minst kardinalerna runt Papa. Nå, detta ämne har avhandlats tidigare (faktiskt fick jag till lite av en svavelosande predikan själv där!) så vi låter saken bero. Men en bra formulering är det; livet är en dypöl. Haha.

Men inte är livet en dypöl, även om man plurrar ibland? Den språkintresserade la kanske märke till att jag inte plurrade i "även fast-sörjan"? Än så länge heter det som bekant inte "även fast", utan "även om" eller "fastän". Men språket förändras och förnyas t ex med hjälp av såna som Chaucer. Eller du och jag.

I barndom

Som den gamla reptil jag är krälar jag idag längs memory lane. Kära kollegan I:s kontaktlinsproblem triggade igång minnet av min kusin L där han stod med ögonlocken vända aviga med röda sidan utåt. (Urläskigt!) Vet inte hur ungen bar sig åt, för jag försökte minsann vända på mina också eftersom jag ville kunna allt L kunde, men utan att lyckas. Vet inte om han har kontaktlinser idag, men om så är fallet föreligger nog ingen risk för att de fastnar under ögonlocken. Det var förresten samme kusin som med mig i släptåg sprängde den där dynamitgubben på luleälvens is. Är väl preskriberat nu. Tror inte han spränger med dynamit idag heller.

Minnen är ju starkt förknippade med våra fem (sex?) sinnen, och för mitt inre öra tickar pendylen i mormor och morfars kök, gravlaxen, smöret och saften doftar i kallskafferiet och de hembyggda roddbåtarna doftar tjära. Kan fortfarande känna hur iskallt och aromatiskt kranvattnet från egen brunn var i plåtskopan som hängde över diskbänken. Huset låg (och ligger än) alldeles ovanför platsen där vi lekte dynamitarder.

Musik förflyttar en också blixtsnabbt tillbaka. Hörde Rom i regnet med Svante Turesson på radio, och inget ont om Svante men nog är originalet överlägset. Och så fylls jag av nostalgi.

Tidens tand...

Jag tror jag håller på att bli reptil. En skräcködla eller krokodil eller nåt annat med grovt skinn, jo för mystiska fåror har uppdagats i huden i mellangärdet. Ser lite ut som en handväska. Helt jättekonstigt! Nu räcker det alltså inte att det tänks med reptilhjärnan ibland, nu börjar ödlan visa sig på utsidan också. Har vid något tillfälle framkastat tanken att jag kan vara en utomjording och här kommer så ännu ett tecken. TV-serien V. För ålderdom kan det väl inte vara?

Vissa indicier pekar förstås på att åren går. Förutom usel syn och reptilhud har vi det här med jordens dragningskraft. Alla kroppsdelar som var någorlunda ärtigt pigga en gång i tiden strävar numera nedåt. Tidigare var det graviditet, nu är det gravitation. Från fertil till reptil.

Fast missförstå mig inte, jag trivs rätt bra med mig ändå. Är ju frisk - peppar peppar - och kroppen bär mig flera kilometer om dagen. Får köpa mig peeling och kräm, kanske elda i bastun och borsta huden från tå till topp. När man ligger på övre laven i den fuktiga värmen utan en tråd på kroppen och häller lite vatten över sig då och då, blundar och lyssnar på eldens knaster - då är livet ganska skönt. Fråga Arja Saijonmaa!

Carpe diem

Studerade Elzahunden häromdagen där hon låg på bryggan i över en timme, 100% fokuserad på en abborre som retfullt låg nere vid bottnen lätt vispande med stjärten. Hon var som mesmeriserad och hypnotiserad om det nu är nån skillnad. Aborren med. Månne de hypnotiserade varann? Elza vispade också med stjärten. Svansen. Själv låg jag i trädgårdssoffan och vispade inte nämnvärt med stjärten vad jag kan minnas. Vid hemfärden, en stund senare var Elza tämligen dödstrött. Satt i baksätet med huvudet lutat bakåt och vände ögonen inåt. Jo-jo, det tar på krafterna att vara mesmeriserad.

Lite moderna penningsugna humbugisar skulle kunna kalla detta ett tillstånd av mindfulness? Minns hur några kollegor och jag satt och lyssnade på russin och hur jag med våld försökte hålla mig för skratt. Har så svårt för såna däringa självutnämnda gurusar typ Schenström. Att förutsätta att jag inte märker de små detaljerna i livet?! Att jag rusar fram genom tillvaron blind och döv och utan luktsinne? Förmätet! Jag har nyss insupit doften av mortlad kardemumma, inte det sämsta. Mycket bättre än russinljud.

Mulleri mulleri muller

Över himlavalvet spränger den vredagde Tor i sin vagn dragen av bockarna Tanngnjóstr och Tanngrisnir, svingande åskviggen Mjölner i sin eviga kamp mot jättarna i Utgård. Han har bältet meningjord på sig också, som han drar åt då och då för att bli starkare. Jo jo, ett sånt skulle man ha! Fast de bälten jag har verkar inte gå att dra åt så mycket, mer tvärtom.

Åska alltså. Det har varit en del av den varan hittills i sommar, och värmen har inte försvunnit än vilket den ju brukar göra när åskan går. Åska är mäktigt. Romantiskt när naturens vilda krafter släpps lösa. Minns några magnifika åskväder. En gång då jag bodde på tredje våningen i en etta med litet kök och blixtarna sprakade och knastrade lodrätt och vågrätt över en mörk himmel, och mullret dånade samtidigt. Ett annat åskväder iakttogs från en balkong på mitt gamla jobb; då var yngsta dottern hemma och såg en klotblixt passera genom köket. Eller som i barndomshemmet, när åskan gick, då blev väggen bakom telefonen svart när blixten passerade ner i backen.

I filmens värld är åskan nästan en egen rollfigur, oftst för att förstärka personernas kriser och den förtätade stämningen. Säger bara "One point five Gigawatts!!" (Doc i Back to the Future), The Shawshank Redemtion m fl mfl.

Blixtar och dunder, magiska under...

Smultronstället

Smultron. Gott. Minns i en svunnen barndom då smultron träddes på strå som sig bör. Stråbär. Varför heter jordgubbar strawberries på engelska? Måste ha skett någon evolutionsutveckling där smultron blev stora och tjocka. En mutation? Eller korsning? Säkert var det några munkar som råkade odla fram dem, brukar alltid vara munkar. Champagne och ädelost och jag vet inte vad brukar väl munkarna få cred för?

På min dagliga promenadtur har jag hur som helst sen en tid tillbaka spanat in dessa delikata smultronbär i en stenig slutting mellan järnvägen och bilvägen. Just de här bären är kanske inte så delikata; förmodligen så fullproppade med tungmetaller från trafiken att de skulle blixtra i micron om jag fick för mig att stoppa in dem där. Djupfrysta hallon blixtrar det om. De kommer nog direkt från Ruhrområdet eller Kaliningrad.

Dock föddes en idé i min enda trädgårdshjärncell: här ska hämtas smultronplantor som ska omskolas hemmavid. Sagt och gjort, plantor grävdes upp, togs hem och placerades på två olika ställen. Jag föll och halkade närapå ner i ett snuskigt dike under arbetet (vilket vållade stor munterhet hos somliga); slog i höften precis där jag har ont, men det är väl ett pris man får betala för att få smultron.

Nu brukar ju allt levande från växtriket skrumpna ihop och dö när jag tar i dem, men vi får hoppas på det bästa.

Whohoo..?

Ibland förundras man över tillvarons beskaffenhet, ja ganska ofta faktiskt! Kan handla om allt möjligt, stort som smått. Just nu förundras jag över hur en roman som Strindbergs stjärna kan säljas för rekordbelopp till 14 länder ett halvår före den svenska utgivningen? Är detta sant måste det vara nåt PR-geni på Bonniers antar jag som ligger bakom, eller är det författaren? För romanens kvalité är det inte.

Ledsen Jan Wallentin, men tradigare äventyrsroman har jag aldrig läst. Slarvig, ojämn, ologisk, spretig. Och att titt som tätt hoppa över personliga pronomen som han och hon gör nödvändigtvis inte berättarstilen rapp! Långa utvikningar om Nazityskland skapar ingen homerisk bredd!

Huvudpersonen beskrivs som en gammal tablett/spritmissbrukare med krum rygg och med ett fårat nylle som inget tv-smink biter på, men han vadar raskt i iskalla kloaker, bryter flinkt upp gamla gravar och kånkar på tunga packningar och damer med bravur. (En typisk gammal gubbe alltså!) Och så plötsligt säger författaren att hjälten är 42 år. Va?? Gammal?? Dessutom förekommer inte så lite Salander-rip offs här och där vilket irriterar.

Men guuud vad jag gnäller! Måste ju erkänna att historien är klart kreativ och intressant, för jag gillar såna "whohoo-plottar". Men den hade vunnit på redigering. Bonniers la väl mer tid på PR-kampanjen utomlands.

Surtanten i fållan

Det här med att sitta på en träbänk och huttra under hotfulla regnmoln i en fålla för öldrickare, är inte det överskattat? Råsupande snorhyvlar, vinglande unga donnor på stilettklackar, anskrämliga grogghaggor och fyllegubbar med hängbuk. Alienationen är påtaglig och sängvärme med en kopp välling och en god bok förefaller paradisiskt lockande. Eller har jag gått och blivit en gammal surtant?

Inte ens vid solsken trivs jag i ölfållor. Skränet och skrålet; man kan knappt kommunicera. Jo, surtanten i mig firar triumfer. Och jag som vill se Tom Jones på Luleåkalaset (se gammalt inlägg), håhåjaja det blir en prövning. Eller så bestämmer jag mig för att ge kärringen i mig ledigt och omfamna knuffandet och fyllesnusket.

Det finns ju i och för sig ganska många trevliga och vanliga människor på festplatserna också, om sanningen ska fram. Vill du ligga med mig då? Oj, en liten tankevurpa där. Den låten fastnar lätt, även hos mindre barn. Lite bisarrt att höra åttaåringen tralla på just den frasen. Nåja, värre saker finns. Tyst med dig surtant!

Hatten

Idag fick man hålla i grejerna vid frukostbordet ute på altanen. Bilagan om Pajala togs av vinden (gjorde i och för sig inte så mycket) och fladdrade retfullt iväg över grannens gräs. Vid bärgningsförsök for solhatten också (inte heller nån större förlust kanske nån tycker) men solhatten har hängt med länge. Är nästan synonym med sommarstart.

Hatten låg på prisbordet en midsommar och liksom kallade på mig. Den valde mig snarare än tvärtom. Sen dess har den tronat på toppen och skuggat ögonen vid bländande solsken, hållit håret på plats vid stark blåst och retat en och annan med sin blommiga uppenbarelse. Kort sagt tjänat mig troget. En gång fick den konkurrens av en tjusig svart new kid on the block. Inget fel på den,tvärtom, men den gamla blommiga manövrerade skickligt och omärkligt ut nykomlingen. Den svarta får nöja sig med att vara finvarianten och bara komma fram vid enstaka tillfällen.

Numera är den gamla trotjänaren blekt och tunn och varje höst går den i ide i min garderob, där den slumrande drömmer sommardrömmar medan snöstormen viner i takplåtarna och kylan smäller i knutarna.

Men det är långt dit!

Tre herrar betygsätts. Ja fyra med Jones.

Det känns som om sommaren börjat på allvar nu; sommarprat (M. Levengood i efterhand på nätet), allsång på Skansen men Måns och CID John Barnaby. Av Dessa herrar får faktiskt den sistnämnde det högsta betyget, chockartat nog.

Mark var bra, men inte i bästa form. Den där kommentaren om att inte bara vitlökar växer på natten var dock förstklassig. Måns... nja, på gränsen till jobbig och hela programmet var rätt hafsigt och trist. Förmådde inte titta. Har jag i och för sig aldrig gjort ens under Lasse B och hans blå kavajs dagar, men visst var det påklistrat? Mikael Wiehe-imitation - inte likt -inte kul. Och vem var den stackars sopan som försökte göra sig rolig bakom scenen?? Ok, det var kanske premiärnerver.

Då var ny-Barnaby den stora positiva skrällen, helt klart rolig story! Och Jones, what a guy. Räddade dagen trots missflyt och klanterier. Som den inbitne Midsomertittaren hade jag mycket lågt ställda förväntningar. Midsomer utan John Nettles?! Otänkbart! Men "man får väl ge den nye en chans" som jag och C resonerade, skeptiska. Jo-jo, där ser man. Och den mordiska brittiska aristokratin gör en aldrig besviken.

"Men get a life!" skriker nån hör jag. Kan lugna vederbörande med att dagen har tillbringats i verkligheten, mestadels i solstol på bryggan i het sol och fläktande ljumma sydostliga vindar. Det känns på huden som är lite varm och åtskilliga nyanser mörkare (läs rödare). "Glömde" solskyddet. Ska bättra mig i morgon. Sommaren har börjat på allvar.

Lågtryck

Jodå Creedence (eller Kridens som de säger i Pondus), vi har sett regnet. Men det kommer inte ner en solig dag utan himlen är så grå den kan bli. Då är frågan: vad gör man en regnig söndag? Städar? Bakar? Sitter och glor? Går och lägger sig igen? Har ju faktiskt en trave romaner som ligger och pockar på uppmärksamhet men den rätta läslusten vill inte infinna sig. Ingen lust överhuvudtaget vill infinna sig för lågtrycket finns inombords också. Borde tvätta håret; ids inte. Regnmolnen tynger idag. Till och med katten är uttråkad.

Tja man kan ju alltid kolla om det finns nåt att beställa på nätet. Det är en starkt beroendeframkallande drog; näthandel. Rätt som det är trycker man på "skicka beställning" och plingeling, några dagar senare sms:ar posten. Lätt som en plätt! Jag säger som Mae West: "jag kan motstå allt utom frestelser." Vill gärna bli frestad idag. Vad som helst!! Gaaaah!

Pondus är för övrigt världens roligaste serie.

Karibacka?

"Midsommarnatten plockar jag klöver och timotej, karibacka (?) och ängsull och ljuva förgätmigej. Blåklockor och violer och sen drömmer jag om dig, för då vet jag att du älskar blott mig."

Saknar den lite trolska känslan vid midsommar. Den där magiska naturväsenkänslan när man stumt plockade blommor och andaktsfullt lade under kudden. Numera handlar det mest om mat och dryck. Inte nåt fel på det, men vi får inte glömma. Vi måste inviga den unga generationen i TRADITIONERNA.

Som den traditionsfascist jag är, nämnde jag just detta med blommorna till några småflickor häromdagen. De var måttligt intresserade. Nej, det måste bli en ändring! Har ju några äldre ungmör i min nära släkt. Ska tvinga dem att plocka nästa år om de inte redan har gått och stadgat sig vid det laget. Och koka salt gröt så de kan bli bjudna på vatten av drömmannen.

Också midsommarstången för en tynande tillvaro. Årets upplaga ses nedan, suck. Men den dansades kring åtminstone, både grodor och musikanter, karuseller och raketer. Låt vara att vissa deltagare fick tjatas in i ringen. Endast två tre stycken slapp undan. Måste googla karibacka.

Sex Pistols orkester

Rikedom är många gånger något helt annat än pengar. Beträffande arbetskompisar är jag förmögen! Ni är trevliga, roliga och goa människor, all heder åt er! Särskilt härliga kanske ni förefaller just i kväll för nu går jag på semester och slipper se er på några veckor! Nej nej, jag har allt lite separationsångest.

Som en final inför sommaren har det spelats bowling ikväll. Det är ett lurigt spel. När man börjar tänka: "tänk int" så gör man ju precis det och så är det rännan nästa. Eller så svänger klotet iväg åt helt motsatt håll än man avsåg. H min vän, som spelar bowling på elitnivå, du skulle inte vara impad. Men lika plötsligt stämmer allt och käglorna faller som käglor. Musikfrågesport är kul. Jag och mina lagkamrater vann kvällens. Men huvudsaken är ju inte att vinna utan att segr...eh, delta.

Halva, nej två tredjedelar av nöjet är förstås ändå att umgås med arbetskamraterna utanför jobbet. Mycket viktigt! En av er K, var tyvärr inte med ikväll för det vankades "smått och gott" i morgonrock framför brasan (?). Ur K:s mun kommer ofta rena verbala guldkorn, som snabbt blir bevingade. Det senaste i raden är "orkester" om Sex Pistols. Underbart.

Men nu är det semester, och vi får förhoppningsvis vila och kladda, nej ladda menar jag. Glad sommar allihop!

Hay un amigo en mi

En regnig dag. Himlen är jämnt grå, som målad med täcklasyr och bred pensel. Regnet strilar ner. Som upplagt för tungsinne och hänga läpp i depp alltså, men jag har just dansat ett varv i från köket ut i vardagsrummet! Vaffödådå? undrar kanske nån. Jo för mitt hjärta slår i latinorytm, allt tack vare Toy Story 3. Detta lyckopiller! Känner du dig blå, se Buzz Lightyears eldiga dans till Gipsy Kings. Omöjligt att inte bli glad.

Hörde att man inte bör tjäna mer än 40 000/månaden om man vill vara lycklig. Det köper jag rakt av. Lyckan ligger i att längta, att önska. Kan man köpa allt blir det inget roligt. Lyser solen jämt tröttnar vi, därför är det bra att det regnar idag. Man måste uppleva motsatsen för att till fullo uppskatta något (ja jag brukar tjata om det, men det är SANT). 40 000 är nog rätt lagom, sen blir pengarna ett bekymmer. Det som är viktigt här i livet kan vi ju sällan köpa för pengar, och just dessa saker påverkas av för mycket pengar. Hälsa, kärlek och vänskap.

Här kommer Gipsy Kings; You've got a friend in me/Hay un amigo en mi. Dansa loss! Olé!